På rull in i Solkusten och ut igen, från Nerja till Antequera och in i bushen.

 

Efter påsken så kom det varma vädret och vi fick oss några härliga dagar med sol och värme i Torrenueva innan vi rullade vidare till solkusten.

Nerja en liten pärla vid havet där gammalt möter nytt. Målet med besöket på solkusten var efterlängtat, att hälsa på fina BLF och POF. Efter 15-års uppdatering avslutades besöket med guidning av staden och tappas.

Ja vi och städer med massa människor och extra allt går ju sådär, en stund. Och efter ett besök på ett hysteriskt Lidl rullade vi vidare och stannade till i Torrox vid denna fina ”minnesplats”. Efter vägen somnade vi till vågornas brus. Det svalkade gott efter vår varmaste dag hittills i år, närmre 30℃.

Det har dragit in ett väderfenomen som kallas för Calima. Vi kom lindrigt undan med varma vindar och dis samt den starkaste varningen hittills för oss på luftkvaliteten Väldigt hälsovådlig där de faktiskt råder folk att hålla sig inne, bära mask osv. När det vill sig illa så följer mängder av sand med vindarna och rödblästrar allt i sin väg.  

Vi rullade norrut och bosatte oss i Antequera 35 km nordväst om Málaga. Med dryga 40 000 invånare så fanns det mycket att utforska. Vi tog oss ann den gamla delen och begav oss upp till den Moriska fästningen Alcazaba.

Vy ut över staden och omgivningen genom fästningens bågformade port.

Flera fina utsiktsplatser efter gatorna mot det berömda berget med formationen av ett indianansikte Peña de los Enamorados.

 

Och om det gick att förmedla doft så är den underbar från de blommande citrusträden.

Nästa utmaning är att ta oss uppför bergen till El Torcal de Antequera med sina fantastiska stenformationer.

På väg upp blickar vi ut över ett grönt och frodigt Andalusien.

Vi passerar Majada del Fraile (Munkens fårhus) och klippformationerna börjar att utmärka sig.

Rätt så speciella formationer av kalksten (sedimentära bergarter) som bildat tillsammans med vatten och erosion dessa fantastiska ”figurer”.

Olika stenformationer i El Torcal de Antequera har fått olika namn och det är inte svårt att fantisera fram olika figurer.

På vägen ner fanns det gott om blommande vallmofält.

Väl tillbaka i Antequera träffade vi på detta underbara par. Det fullkomligen strålade om dem. Skrattandes förklarade hon att gubben hennes var bra tokig som stannade till lite här som där när hon behövde rejäla doningar för att ta sig upp.

Runt om Antequera finns fler megalitgravar (byggda av stora stenblock). Ett besök till gravarna krävde först ett besök på museet, där vi fick fakta och biljetter till parken där gravarna fanns.

I denna grav har välbevarade fossil hittats som visas på museet. Vakter fanns i gravarna och följde oss varje meter vi tog, nuddade vi något så fick vi tillsägelse.

Det kanske mest häftiga med dessa gravar och olika monument var enligt oss hur de är placerade i förhållande till varandra i exakta vinklar osv. Och olika beräkningar, solens bana i förhållande till årstiderna, klockan och månaderna.

Blommande vägrenar och ängar, Andalusien är fantastiskt vacker på våren!

Utanför affären låg Göran och väntade på husse som var inne och handlade. Oklart om illern verkligen heter Göran men onekligen kom en att tänka på Killinggänget med Robert Gustafsson (Fred Asp) & Illern Göran (för oss som var med) 😊

Nu har vi sett nog och rullar vidare mot Ronda, när vi på vägen ramlar över den perfekta platsen för oss att tillbringa helgen på och det visade sig vara ett lyckodrag.

Vi hamnade vid Observatorio de buitres en Peñarrubia (gamobservationsplats). Och denna rackare var någorlunda medgörlig. Det fullkomligen VRÄKER in gamar, som flest har vi sett ca 40 stycken samtidigt. Men det kan segla in över 100 stycken när de häckar här enligt observatörer.

Puls på morgonen fick jag när denna man med en ganska präktig machete knallade runt husbilen med ½ meters avstånd! Han försvann in bland buskarna… ganska många tankar om vad hans skulle med kniven till.

Stolt berättade den trevlige och helt ofarliga mannen att han plockat sparris som är perfekt till tortillas! Så nu far vi ut och letar, de späda skotten som växer vid stammen tillhör sparrisordningen. Det gäller att ta den tidigt för de grövre blir träiga och får vassa taggar.

På rull i sakta mak utmed Costa Tropical – tropiska kusten i España

Med klarblå himmel och stormbyar inledde vi påskveckan i Almería lugnt och utan större spektakel. Påsk är en stor högtid i Spanien och pågår en hel vecka med start palmsöndagen för att avslutas påskdagen. Firandet är väldigt olika beroende på var i landet en befinner sig med parader där alla som har en trumma är välkommen att delta.  

Fiesta stämningen infann sig inte överallt under påsken, då vädret inte var så inbjudande. Ungefär lika inspirerande som en blomsterflicka mitt i folkvimlet en långfredagskväll.

Till fots och med cykel utforskade vi den ganska trötta staden med många fina parker som enligt uppsatta skyltar hölls stängda p.g.a. vädret!? Men Plaza de Toros (tjurfäktningsarenan) var lite pampig och stängd.

Och det gamla stationshuset var mäktigt men tomt och låst. Vilken byggnad och vilka möjligheter! Ett nytt stationshus har byggts intill som har allt, utom charm.

På macken kunde en tvätta typ allt från bilar, kläder och hundar 😊. I staden ringlade sig perfekta cykelbanor som ramades in av en ytterring som vi tog oss ann. Det är som att komma till en helt annan stad. Plast, plast och åter plast. Plast som bygger upp enorma växthus där det odlas tomater, gurka och paprika, bostäder som var byggda av plast och plåt och marken som var full av plastskrot. Och mitt i detta plastmecka bodde folk.

Vi avslutade vistelsen med en marknad och med utsökt färsk sparris i kylen rullade vi vidare på självaste påskafton. Genom milsvida plasttak där Spaniens produktion av frukt och grönt odlas. Eftersom vi befinner oss på sträckan Costa Tropical mellan Almería och Almuñecar så odlas här även tropiska frukter (mango, papaya, avokado), men de växer på träd och kräver inte växthus. Vi kom fram till en mysig liten kuststad Adra där vi mer eller mindre hamnade i regnkoma.

Vi fortsatte till Motril där kustremsan delvis skyddades till förmån för vadarfåglar mellan hav och plastväxthus. En liten oas av lyxhus hade vuxit fram och vi var inte ensamma om att tillfälligt slå oss ner…

…alltså jag säger bara TYSKAR! De ger sig ut på rull med nästan allt som har hjul. Här kom ett äldre par inglidande med en variant av husbil 😊.

Och nu kom värme och sol åter du härliga morgonpromenad längs stranden innan vi rullade vidare. Tur att vädret visade sig från sin bästa sida för sedan påskafton har det inte varit så goa dagar. Vi har slut på snus och har bestämt oss för att vi inte är några slavar under nikotinet, eller hur? Så vi håller oss så långt ifrån varandra som vi kan i en 7 m husbil och pratar minsta möjliga, det här kommer att gå bra!   

Vi far vidare genom det monokulturella landskapet, plasttak mot Torrenueva där en så häftig karg kustlinje möter upp. Dova kluckanden hörs när vågor slår in i de undervattensgrottor som gröpts ur av havet.

Med sin speciella undervattensgeologi som bildades för 6 miljoner år sedan har bildats undervattensdalar i tre zoner 10 m, 60 m till 350 m med olika lutningar och där den djupaste delen fungerar som en sedimentuppsamlare från den karga kusten som eroderar. Denna canyon är nyckeln till den mångfald av växter och djur som finns här i havet.

Och ja, jag gick över den här bron, blicken i skyn och kameran riktad nedåt 😊.

Alltså grejen med den här bilden är att de bygger lägenheter för fullt på denna klippa som är underminerad, jag vågade knappt gå ut på den ☹.

Vägen mot fyren där det blev smalt, toppigt och för stormigt för att ta sig fram, denna gång.

Denna kustremsa har ett lugn och med det subtropiska klimatet är det mycket behagligt. Solnedgången från husbilen och här bodde vi några dagar och hade stranden nästan för oss själva.

Om en vinklar kameran uppåt från havet upp mot bergen så breder Sierra Nevada ut sig. Så vackert då inte allt plastskräp som ligger utmed vegetationslinjen syns, med destination havet ☹.

Och vilken strand, skulle kunna peppra foton av alla dessa fantastiska fynd en letar upp 😊.

Vi tröttnar på esplanaden och folk som har sina promenadstråk där och hittar en pärla bland fågelkvitter, hjortar och getter. Där kan en sitta och bara njuta i solen, så gött och lugnt.

Vi har till och med havsutsikt där vi slagit läger på nudistbadet La Jovas parkering.

Lugnt och skönt och mycket rörelse nattetid (utan att störa), det visade sig vara mötesplats för  älgskogssugna män 😊.

Vi gav oss ut på tur bland odlingar, i växthusen såg vi paprika och chili på gång, tomater som var mogna och slanggurka som redan skördats. Bland träden blommade avokado- och mangoträd, omogna fikon och papayakart.

Och här efter bergsvägar blommar det rikligt. Och gurkorna som inte håller måttet blir till kaninmat.

Vinproduktion och öldrömmar, spännande möten och upplevelser från bergsbyar till hav.

Nu hade vi hittat hem (trodde vi;), den mysigaste lilla bergsbyn en kan tänka sig med extra allt Polícar med endast 274 invånare. Här på 1200 m växer druvorna (Chardonnay, Merlot, Cabernet Sauvignon, Syrah, Tempranillo) som blir till exklusivt vin, en magnifik utsikt över snöklädda Sierra Nevada och med bra leder mot bergen. Det är inte allt, det kommer mer…  

Byn som endast består av en gata, med utmärkt skyltning, rakt fram (haha). Farmacia med flexibla öppet tider och ambulerande matbutiker med många stopp i byn, fisk-, grönsaks/frukt- och brödbilen mm. Efter bygatan finns byns förskola och en fin lite lekplats för de små. Det finns mer…

För vad är väl en värdig by utan eget pensionat med pub och tillhörande uteservering? Precis vid kyrkan och bankomaten ”Cash is King”.

Och såklart har byn och dess dryga 200 personer egen fotbolls- och basketplan, paddelbana, inne- och utegym och en egen kommunal pool! Under de dagar som vi bodde i byn hade basketlaget träningar, som mest 5 tränande pojkar i åldrarna 10 – 19 år 😊.

Alltså dessa underbara människor! Vi knackar på den stängda Bodegan och den stressade enda anställda Rafa släpper motvilligt in oss, men har absolut INTE tid med oss, okej max 10 minuter. Efter en rundvandring i produktionen och utbyte av erfarenheter så har tiden dragit iväg, ägarna har presenterat sig och Rafa vill visa oss odlingarna.

Perfekta lokaler för provning, middagar och öltillverkning. Spanjorer verkar älska öl, precis som Rafa som vill lära sig att brygga öl, och då menar vi ”riktig” öl för det tror vi att de är redo för (allt annat än lager och pilsner som mestadels dricks här). Och Rafa menar att 2022 och 2023 var ett riktigt skitvinår med för mycket sol och torka, så nästa steg öl? Alltså detta tål att tänka på… kanske kan vi slå oss ner och hjälpa till eller rent av köra ett eget sidospår?

Under tänketiden passar vi på att ta hand om nödvändig reparation och tvätt. Och samtidigt kan vi inte undgå, från vår vy över byn och tre hundar som verkar vara konstant tjudrade. Men bonden som håller till vid dem tar dem nog på en promenad snart…

Men här börjar idyllen krackelera: hundarna är fasttjudrade natt som dag, de kryper in i varsin plåttunna till natten, får minimalt med mat (är nästan bara skinn och ben) och de skäller (såklart) på allt. Alltså orkar inte…. Samtidigt som luftkvaliteten börjar bli sämre.

Men vi trotsar vädrets makter och tar oss via de 12 ha vinodlingarna som tillhör Vertijanas vinproduktion till Lugros, byn vid vägens ände innan knöliga grusbergsväg tar vid. Och så hjärtligt att se hur de vårdar alla vinranksbebisarna, precis som vi gör i vår lilla köksträdgård. Dessutom en ambulerade fåraherde med sina får och hundar i olika odlingar som gräsbekämpare, ”win win” och så coolt.

Vår fundering om att ta oss och husbilen till Lugros (305 invånare beläget på1250 m) för en mer tillgänglig topptur strandade när vi väl kom dit. Den enda vägen till parkeringen kändes i smalaste laget för att fläska in med en 7 m lång och 3 m hög husbil, dessutom hängde det elledningar på knappa 3 m. Men varsin öl kunde vi inte motstå och att skåla med byborna. Och det är så häftigt med det tilltugg som alltid verkar serveras till (ofta någon skinka, bröd och form av potatis) som de bara skrattar åt när en försöker betala. Så en lunch för två 4 € en tackar 😊. 

Och nu har vi tänk klart… när väl luftkvaliteten försämras och faktiskt klassas som hälsovådlig och mer därtill, lägger det sig som ett lock över bergen och har svårt att ta sig därifrån. Detta är tyvärr väldigt vanligt här, så jävla orättvist och för den ovane mycket obehagligt. Bilderna från gaveln på bodegan talar sitt tydliga språk. Så vi slutade att drömma och rullade vidare…

Rullade ner till byn Marchal där vi fick knöka in oss bland Ty, E, F på en knölig grusparkering över natten. Jag sov som en prinsessa men Peder fick knappt en blund i ögonen för ”den” jädrans tuppen som hade tokspel, vad menar du? Med denna klipp & klistra bild (då det var svårt att få alla 10 tupparna på en bild) fattade jag vad han menade. Bakom parkeringen bodde alla dessa tuppar och denna lilla oemotståndliga valp. Alla var de nyfikna på gående och sprang fram till staketet och den ivriga lilla valpen var ”hackkyckling” och hade strategin att underkasta sig. Alltså en dör nästan… hade lätt kunnat smuggla med valpen om det inte fanns ögon överallt!

Vi gick runt i Marchal och även här fanns det gott om grottbostäder och en ganska så aggressiv hund som gjorde utfall mot bilar och turister. Det är så himla olustigt när hundar som en inte litar på dyker upp från ingenstans och gör utfall, så min riddare sa till hunden på skarpen, varpå två flickor i 10-årsålder gav honom (Peder) en riktig utskällning 😊.

Vi fick nog av aggressiva hundar och galande tuppar och rullade till byn Beas de Guadix som omges av ett häftigt badlands landskap. Vi gick uppför berget till utsikten Fin del Mundo, en ganska prövande backe att ta sig uppför, men värt varenda steg. Mitt i bilden står vi helt okej med vår husbil.

Och blickar vi mot Sierra Nevada kan en se de toppiga formationerna och vid den röda jordens slut är det gigantiskt stup (så hit men inte längre vågade jag gå).

Så häftigt med alla bergsbyar och nu har vi botaniserat bland norra Sierra Nevadas byar och ser fram mot den södra sidan men… nöden har ingen lag, vi behövde tanka gas men det är ont om stationer för det ändamålet efter vår tänkta rutt. Så vi åkte några mil extra för att fylla men gasen var slut, vilket ledde oss till byn Alba. Ett supermysigt ställe att stå med husbil, vid en låst park med 64 grillplatser och numrerade bord, men ganska intetsägande by. Och grilla är något som en får avstå från när en fricampar som vi, dessvärre.

Men vi gav byn en chans och utforskade till fots bland mängder av vackra blåregn och andra nu blommande träd och buskar. Vi avslutade vistelsen med cykel och en djävulsbacke till grannbyn Albrucena där det fanns många möjligheter till bergsturer men då kom regnet. Och det regnade, och det blåste och det drog in ett mindre mysigt väder för att utforska berg och bergsbyar, så vi rullade ner till kusten.

Vi rullade in i kuststaden Almerían, klart mycket varmare med chans till sol och blåst. Vi intog en någorlunda läplats i fiskehamnen och gav oss ut på upptäcktsfärd.

Promenadstråket sträckte sig 5 km efter stranden och tur var väl det, sanden var för mjuk att gå på av allt vatten som vågorna öst in. Den perfekta promenaden i medvind, tills den fina rödsanden började piskade oss och grusa igen ögonen, till slut gick det inte att ta sig fram rakt i vinden och absolut inte ta sig tillbaka i motvind.

Men några kitesurfare klagade inte över häftig surf med flygturer 10 m upp i luften, helt galna! Men vi kämpade oss tillbaka till husbilen och försökte få bort all sand som krupit in överallt, inte bara i ögon, näsa och mun 😊.

Ganska möra såg vi fram mot en lugn kväll och natt i den stormgungande bilen. Ja men det gick ju så där fram till prick 04:00 då en envis tiggare kom och knackade på (tre gånger) innan han gav upp. Så himla taskigt att ignorera honom men i den becksvarta natten var en inte alltför katig. Tydligen kommer tiggaren varje natt 04:00 till fiskehamnen för att tigga mat. Ja men det blir till att hänga ut mat på dörren och hoppas på att inte bli väckt och att katterna inte hinner före.