Adios Andalusien (för alltid i våra hjärtan), vi rullar längs Silvervägen och är nyförälskade i Extremadura.

 

I den lilla byn Agodonales tillhörande Cádiz slog vi oss ner i några dagar. Ett litet Mecka för skärmflygare som svävade runt, ovan oss. Byn i sig hade inte mycket som lockade oss men den vackra vyn mot grannbyn Zahara gjorde oss nyfikna, så vi antog återigen utmaningen att följa kartans prickade leder för att slippa vandra på asfaltsvägen, det borde gå…

Och visst nådde vi Zahara men efter att ha blivit utskälld av landsbygdens alla vaktande hundar så tog det stopp då grusvägen blev till stig som fortsatte i ett strömmande vattendrag för att upplösas i snårig terräng, och vi fick vända om och ta den asfalterade landsvägen. Det känns som om vi gett upp nu på att hitta alternativa vägar, det är bilen som gäller här eller uppmärkta leder. Men en vacker vy fick vi från den lilla byn och ömma fötter.

Rosorna står i full blom här och lejongap i alla möjliga färger pryder dikeskanterna.

Det mest häpnadsväckande som vi var med om under vår vistelse i byn var att polisen faktiskt skrev ut en bot för felparkering! Vanligtvis så lämnas bilen mitt på gatan, i korningen eller rondellen när du gör ett besök i en butik, gärna med varningsblinkers på.

Så vad krävs då för att få böter? Jo att parkera i en ”rondellkorsning” mitt i byn samtidigt som en sitter på puben 😊.

Vi rullar mot Sevilla, Andaluciens huvudstad och landskapsbilden förändras. Öppna vackra blommande fält …

… och ekhagar avlöser varandra. Det varma vädret gör att vi sparar Sevilla till en annan gång och rullar vidare 5 mil NV mot vatten.

I Aznalcóllar blir det några lata dagar vid ett bad och fiskeområde som är vackert att cykla och vandra i. Två gånger om dagen kommer herden med sin flock med getter för att släcka törsten. Allt känns toppen tills en inser att VI ORSAKAT SPANIENS STÖRSTA MILJÖKATASTROF just precis här!

Boliden bröt olika metaller och var hjälten för de 4 000 invånarna i byn då anrikningsdammen med tungmetaller, ett pH på 2,5 brast och forsade ut år 1998. 2h efter kollapsen flöt döda fiskar upp i vattendragen hela vägen ner till Sevilla.   

En grön korridor har bildats utmed vattendraget och är idag ett rekreationsområde. Naturen har skapligt återhämtat sig men INGET FÅR ÄTAS från korridoren! Men varje dag kom ungdomar, de badade och fiskade (det var gott om fisk som de tog med sig hem).

Aznalcóllar har idag Spaniens högsta arbetslöshet och invånarna hoppas på att gruvbrytningen ska komma igång igen. Helt sjukt otroligt när en läser om hur illa Boliden bar sig åt då de ignorerade varningssignaler. En skäms för att vara svensk och får lusta att täcka för S på registreringsskylten då vi rullar vidare genom byn.

Vi passerar denna häftiga rondell-åsne-staty Huellas de nuestra historia.

Vi lämnar Andalucien och rullar in i regionen Extremadura och slår oss ner i Monesterio. Mitt i den lilla byn med dryga 4 000 invånare ligger den mysiga kyrkan som hyser bostad åt 4 storkfamiljer (denna flygande stork får dock inte plats och blir bortmotad). Dessutom så har stadens duvor installerat sig i kyrkfasadens alla små vrån.

Framför kyrkporten hänger minnesmärket ”Manuela Chavero – för alltid” (fritt tolkat, det gör en nyfiken). En 24 årig ranchägare hade blivit ”besatt av” sin 20 år äldre granne Manuela Chavero, som han brutalt våldtog och mördade 2016. En händelse som satte djupa sår i den lilla byn.

I området är Flamenco konstformen no:1. I butiken träffar vi på de vackra kvinnorna som låter oss känna och klämma på de häftiga klänningarna, så kraftiga och tunga, prislappen visar 275 €. Vid puben har de hetlevrade hästarna och männen samlats och dricker öl till häst. Alltså de har inga mysiga hyss för sig för att imponera och visa sin skicklighet på hästryggen. Det går ut på att göra hästen illa så att den nerviga hästen stegrar eller rusar och sedan få hästen att foga sig, med en öl i handen. Och nej vi vill inte pröva, låna, hyra hästen (även om vi båda kan rida och är bra sugna).  

På puben sitter det fullt med MC-åkare då vägarna är helt fantastiska (önskar att någon kunde erbjuda MC:n lika frikostigt som hästen, då skulle en inte tacka nej). Och skulle MC-åkarna bestå av de mer ökända typerna (vilket de inte gör) så skulle de stå sig slätt i förhållande till dessa ridande spanjorer.

Omgivningarna är helt fantastiska, göken gol och två ormar slingrar sig iväg under vår vandring på de otroligt fina hagesvägarna (där det faktiskt är tillåtet att vandra nästan överallt).

Det är i dessa ekhagar som världens dyraste skinka får växa upp. Och här har vi dem, Ibérico grisarna som får beta fritt i hagarna på gräs och ekollon.

De mest värdefulla grisarna benämns Bellota (ekollon) och har då fötts upp helt utan spannmål och är 100% Ibérico. Om en tittar noga så ser en att de har metallringar i trynet, ju äldre de är ju fler ringar. Vi har inte lyckats få svar på varför men vår hypotes är att det gör ont att böka i jorden med ringar i trynet, så därför låter de bli.

Den färdiga produkten är mycket nötig och köttet är så marmorerat och så gott 😊.

Detta är Astrid Lindgrens värld och bättre än så här kan inte djuren ha det. Hur bönderna får detta att gå runt är ett stort frågetecken, kanske får de betalt för förädlingen och kvaliteten utan massor med mellanhänder. De flesta verkar att ha tagit (första?) skörden nu och de tar rätt på halmen från havre. Traktorerna är modell äldre utan hytt och en djurbonde verkar kunna ha både kor, tjurar, grisar, höns och får. Ja det skiljer sig en hel, det är knappt så att en ”månskensbonde” i Sverige kan komma i närheten av detta?!

På rull i sydvästra delen av Spanien med turistmagneterna Ronda och Setenil

 

Härliga njutardagar blev det i Peñarrubia (Camoillos). Det tog emot att rulla vidare när värmeböljan med svalkande nätter behagade oss där vi boade in oss i olivlunden.  

I bakåtlutat läge observerade vi gamarna som cirkulerade med vindarna. Men det funkade ju så där tills det böjande krypa i kroppen, så tuffa turer (eftersom det var närmre 30℃) blev det till fots och med cykel.

Hela Andalusien grönskar och prunkar hel maxat. Vallmon lyser upp både fält och vägren. Men det blev vardag och förhoppningsvis mindre folk i den populära turistmagneten Ronda, så vi rullar.

Vackra Ronda ligger vilande på dramatiska klippor utmed en ravin som bildats av floden Guadalevín.

Staden delas av den 120 meter djupa ravinen el Tajo och hålls samman av tre broar. Den första bron är romersk och byggdes för över 2 000 år sedan.

Puente Nuevo (den nya bron) blev klar 1793 och är själva huvudattraktionen med turister och åter turister. Och vill du ha den perfekta bilden så kostar det, inträde såklart!

Ronda – turistfällan delux! Vi kunde inte motstå frestelsen i 28℃ att dricka säkert Spaniens dyraste öl á 4€, men den svalkade gott 😊.

I den nyare delen av Ronda pryds gavlarna av dessa målningar, så fina!  

Mindre fina är alla dessa ”sopstationer” som finns utplacerade, till exempel denna vid ”vår” parkering. Men det är så FASCINERANDE hur dessa ställen ÖVERALLT fungerar som återbrukscentraler. Där slängs ALLT och som i detta fall kommer mannen med all möjlig ”skräp” som han dumpar och samtidigt plockar åt sig ett fint hyllsystem ur tunnan. Det var inte lätt att motstå frestelsen att plocka med sig den barnbokssamling som mannen dumpade, Peders hysteriska läte avgjorde saken 😊.

Vi rullade från hysterin för att njuta lugnet ett par dagar i Arriate en liten by mittemellan Ronda och nästa turistmagnet.

Den mysiga staden med dryga 4 000 invånare, där nästan alla hälsar med ett leende på läpparna och är allmänt trevliga och hjälpsamma.

Och det är inte ett dugg konstigt när señora parkerat sin bil mitt i korsningen och vinkar glatt när gasbilen försöker tråckla sig genom kurvan samtidigs om lastbilen får slå på en tvärnit i en tutande symfoni.

Eller när två militärer blir utsända att köpa upp ca 50 flak öl på Lidl á 3 kr när det krisar på puben som kränger dem för 22 kr styck 😊

Runt staden så betar de Iberiska svinen som blir till de finaste jamón ibérico de bellota. Och förutom gräs så är det bellota (ekollon) som utgör grisen basföda innan den blir till utsökt, marmorerad, nötig jamón.

Och storken den är bara en sådan häftig prydnad där den sitter i sitt bo och putsar fjäderskruden.

Och nu är det dags att rulla vidare men på andra sidan gatan pågår något så härligt! En señor, abuelo kommer promenerandes med sitt barnbarn, mycket uttråkad och tillsynes obekväm. Efter 30 meter vänder de hemåt, varpå barnet sliter sig och vill leka. Det blir en kamp om lek eller hemgång, vilket barnet vinner med råge. I över en timma leker de i hörnet - tittut, nu kommer jag och tar dig, kurragömma. Svårt att förklara men så mycket kärlek och det gör min dag.

Men vad är en dag utan spänning? Nu ska vi ta oss ut ur denna lilla by vilket börjar med den vänstra bilden då vi rullar nerför en gata med minsta möjliga marginal i korsningen där en vit skåpbil ger oss 10 cm tillgodo (när en vikt in skåpbilens backspegel).

Därefter fortsätter vi nerför den smala gränden med stolpar och blomsterlådor läskigt tätt på båda sidorna.

För att avsluta med ett enkelt val runt ett blint hörn. Den hjälpsamma damen (i bild) springer fram och vinkar oss glatt vidare runt hörnet, samtidigt som en señora kör uppför backen med sin lilla bil och vi blir stående i nerförsbacke med nosen mot hennes bil. Nu kan en ju tro att ”störst går först” men nej så klart inte! Trots att den hjälpsamma damen och vi tydligt förklarar för den backobenägna damen att en backar inte runt hörn i uppförsbacke med husbil så är det exakt det vi gör, till slut 😊. Och det slutar inte där, nästa passage är uppför en smal gränd där en endast kommer uppför med fart. Och med kvinnans tips att invänta fler bilar och haka på så fixar vi det galant. Herre min je, nu behövs ingen mer spänning den här dagen!

Vi rullar till Setenil de las Bodegas (staden med berget som tak), så häftigt annorlunda! Under de utskjutande bergstaken avlöste restaurangerna varandra. De mörka fläckarna i taket var borttagna svalbon (klipporna är kända för att hysa svalor, men livar inte så bra med födointag).  

Mysiga promenadgränder, rent och vackert. Dessvärre så är det katastrof när en avviket från turiststråken med stenras, klotter och mängder med skräp trots att det finns stor potential. Vi såg oss mätta på stentak och rullade vidare (resan till Setenil räckte med spänning så val av väg fick bli några mil längre till nästa mål). 

På rull in i Solkusten och ut igen, från Nerja till Antequera och in i bushen.

 

Efter påsken så kom det varma vädret och vi fick oss några härliga dagar med sol och värme i Torrenueva innan vi rullade vidare till solkusten.

Nerja en liten pärla vid havet där gammalt möter nytt. Målet med besöket på solkusten var efterlängtat, att hälsa på fina BLF och POF. Efter 15-års uppdatering avslutades besöket med guidning av staden och tappas.

Ja vi och städer med massa människor och extra allt går ju sådär, en stund. Och efter ett besök på ett hysteriskt Lidl rullade vi vidare och stannade till i Torrox vid denna fina ”minnesplats”. Efter vägen somnade vi till vågornas brus. Det svalkade gott efter vår varmaste dag hittills i år, närmre 30℃.

Det har dragit in ett väderfenomen som kallas för Calima. Vi kom lindrigt undan med varma vindar och dis samt den starkaste varningen hittills för oss på luftkvaliteten Väldigt hälsovådlig där de faktiskt råder folk att hålla sig inne, bära mask osv. När det vill sig illa så följer mängder av sand med vindarna och rödblästrar allt i sin väg.  

Vi rullade norrut och bosatte oss i Antequera 35 km nordväst om Málaga. Med dryga 40 000 invånare så fanns det mycket att utforska. Vi tog oss ann den gamla delen och begav oss upp till den Moriska fästningen Alcazaba.

Vy ut över staden och omgivningen genom fästningens bågformade port.

Flera fina utsiktsplatser efter gatorna mot det berömda berget med formationen av ett indianansikte Peña de los Enamorados.

 

Och om det gick att förmedla doft så är den underbar från de blommande citrusträden.

Nästa utmaning är att ta oss uppför bergen till El Torcal de Antequera med sina fantastiska stenformationer.

På väg upp blickar vi ut över ett grönt och frodigt Andalusien.

Vi passerar Majada del Fraile (Munkens fårhus) och klippformationerna börjar att utmärka sig.

Rätt så speciella formationer av kalksten (sedimentära bergarter) som bildat tillsammans med vatten och erosion dessa fantastiska ”figurer”.

Olika stenformationer i El Torcal de Antequera har fått olika namn och det är inte svårt att fantisera fram olika figurer.

På vägen ner fanns det gott om blommande vallmofält.

Väl tillbaka i Antequera träffade vi på detta underbara par. Det fullkomligen strålade om dem. Skrattandes förklarade hon att gubben hennes var bra tokig som stannade till lite här som där när hon behövde rejäla doningar för att ta sig upp.

Runt om Antequera finns fler megalitgravar (byggda av stora stenblock). Ett besök till gravarna krävde först ett besök på museet, där vi fick fakta och biljetter till parken där gravarna fanns.

I denna grav har välbevarade fossil hittats som visas på museet. Vakter fanns i gravarna och följde oss varje meter vi tog, nuddade vi något så fick vi tillsägelse.

Det kanske mest häftiga med dessa gravar och olika monument var enligt oss hur de är placerade i förhållande till varandra i exakta vinklar osv. Och olika beräkningar, solens bana i förhållande till årstiderna, klockan och månaderna.

Blommande vägrenar och ängar, Andalusien är fantastiskt vacker på våren!

Utanför affären låg Göran och väntade på husse som var inne och handlade. Oklart om illern verkligen heter Göran men onekligen kom en att tänka på Killinggänget med Robert Gustafsson (Fred Asp) & Illern Göran (för oss som var med) 😊

Nu har vi sett nog och rullar vidare mot Ronda, när vi på vägen ramlar över den perfekta platsen för oss att tillbringa helgen på och det visade sig vara ett lyckodrag.

Vi hamnade vid Observatorio de buitres en Peñarrubia (gamobservationsplats). Och denna rackare var någorlunda medgörlig. Det fullkomligen VRÄKER in gamar, som flest har vi sett ca 40 stycken samtidigt. Men det kan segla in över 100 stycken när de häckar här enligt observatörer.

Puls på morgonen fick jag när denna man med en ganska präktig machete knallade runt husbilen med ½ meters avstånd! Han försvann in bland buskarna… ganska många tankar om vad hans skulle med kniven till.

Stolt berättade den trevlige och helt ofarliga mannen att han plockat sparris som är perfekt till tortillas! Så nu far vi ut och letar, de späda skotten som växer vid stammen tillhör sparrisordningen. Det gäller att ta den tidigt för de grövre blir träiga och får vassa taggar.