Vinproduktion och öldrömmar, spännande möten och upplevelser från bergsbyar till hav.

Nu hade vi hittat hem (trodde vi;), den mysigaste lilla bergsbyn en kan tänka sig med extra allt Polícar med endast 274 invånare. Här på 1200 m växer druvorna (Chardonnay, Merlot, Cabernet Sauvignon, Syrah, Tempranillo) som blir till exklusivt vin, en magnifik utsikt över snöklädda Sierra Nevada och med bra leder mot bergen. Det är inte allt, det kommer mer…  

Byn som endast består av en gata, med utmärkt skyltning, rakt fram (haha). Farmacia med flexibla öppet tider och ambulerande matbutiker med många stopp i byn, fisk-, grönsaks/frukt- och brödbilen mm. Efter bygatan finns byns förskola och en fin lite lekplats för de små. Det finns mer…

För vad är väl en värdig by utan eget pensionat med pub och tillhörande uteservering? Precis vid kyrkan och bankomaten ”Cash is King”.

Och såklart har byn och dess dryga 200 personer egen fotbolls- och basketplan, paddelbana, inne- och utegym och en egen kommunal pool! Under de dagar som vi bodde i byn hade basketlaget träningar, som mest 5 tränande pojkar i åldrarna 10 – 19 år 😊.

Alltså dessa underbara människor! Vi knackar på den stängda Bodegan och den stressade enda anställda Rafa släpper motvilligt in oss, men har absolut INTE tid med oss, okej max 10 minuter. Efter en rundvandring i produktionen och utbyte av erfarenheter så har tiden dragit iväg, ägarna har presenterat sig och Rafa vill visa oss odlingarna.

Perfekta lokaler för provning, middagar och öltillverkning. Spanjorer verkar älska öl, precis som Rafa som vill lära sig att brygga öl, och då menar vi ”riktig” öl för det tror vi att de är redo för (allt annat än lager och pilsner som mestadels dricks här). Och Rafa menar att 2022 och 2023 var ett riktigt skitvinår med för mycket sol och torka, så nästa steg öl? Alltså detta tål att tänka på… kanske kan vi slå oss ner och hjälpa till eller rent av köra ett eget sidospår?

Under tänketiden passar vi på att ta hand om nödvändig reparation och tvätt. Och samtidigt kan vi inte undgå, från vår vy över byn och tre hundar som verkar vara konstant tjudrade. Men bonden som håller till vid dem tar dem nog på en promenad snart…

Men här börjar idyllen krackelera: hundarna är fasttjudrade natt som dag, de kryper in i varsin plåttunna till natten, får minimalt med mat (är nästan bara skinn och ben) och de skäller (såklart) på allt. Alltså orkar inte…. Samtidigt som luftkvaliteten börjar bli sämre.

Men vi trotsar vädrets makter och tar oss via de 12 ha vinodlingarna som tillhör Vertijanas vinproduktion till Lugros, byn vid vägens ände innan knöliga grusbergsväg tar vid. Och så hjärtligt att se hur de vårdar alla vinranksbebisarna, precis som vi gör i vår lilla köksträdgård. Dessutom en ambulerade fåraherde med sina får och hundar i olika odlingar som gräsbekämpare, ”win win” och så coolt.

Vår fundering om att ta oss och husbilen till Lugros (305 invånare beläget på1250 m) för en mer tillgänglig topptur strandade när vi väl kom dit. Den enda vägen till parkeringen kändes i smalaste laget för att fläska in med en 7 m lång och 3 m hög husbil, dessutom hängde det elledningar på knappa 3 m. Men varsin öl kunde vi inte motstå och att skåla med byborna. Och det är så häftigt med det tilltugg som alltid verkar serveras till (ofta någon skinka, bröd och form av potatis) som de bara skrattar åt när en försöker betala. Så en lunch för två 4 € en tackar 😊. 

Och nu har vi tänk klart… när väl luftkvaliteten försämras och faktiskt klassas som hälsovådlig och mer därtill, lägger det sig som ett lock över bergen och har svårt att ta sig därifrån. Detta är tyvärr väldigt vanligt här, så jävla orättvist och för den ovane mycket obehagligt. Bilderna från gaveln på bodegan talar sitt tydliga språk. Så vi slutade att drömma och rullade vidare…

Rullade ner till byn Marchal där vi fick knöka in oss bland Ty, E, F på en knölig grusparkering över natten. Jag sov som en prinsessa men Peder fick knappt en blund i ögonen för ”den” jädrans tuppen som hade tokspel, vad menar du? Med denna klipp & klistra bild (då det var svårt att få alla 10 tupparna på en bild) fattade jag vad han menade. Bakom parkeringen bodde alla dessa tuppar och denna lilla oemotståndliga valp. Alla var de nyfikna på gående och sprang fram till staketet och den ivriga lilla valpen var ”hackkyckling” och hade strategin att underkasta sig. Alltså en dör nästan… hade lätt kunnat smuggla med valpen om det inte fanns ögon överallt!

Vi gick runt i Marchal och även här fanns det gott om grottbostäder och en ganska så aggressiv hund som gjorde utfall mot bilar och turister. Det är så himla olustigt när hundar som en inte litar på dyker upp från ingenstans och gör utfall, så min riddare sa till hunden på skarpen, varpå två flickor i 10-årsålder gav honom (Peder) en riktig utskällning 😊.

Vi fick nog av aggressiva hundar och galande tuppar och rullade till byn Beas de Guadix som omges av ett häftigt badlands landskap. Vi gick uppför berget till utsikten Fin del Mundo, en ganska prövande backe att ta sig uppför, men värt varenda steg. Mitt i bilden står vi helt okej med vår husbil.

Och blickar vi mot Sierra Nevada kan en se de toppiga formationerna och vid den röda jordens slut är det gigantiskt stup (så hit men inte längre vågade jag gå).

Så häftigt med alla bergsbyar och nu har vi botaniserat bland norra Sierra Nevadas byar och ser fram mot den södra sidan men… nöden har ingen lag, vi behövde tanka gas men det är ont om stationer för det ändamålet efter vår tänkta rutt. Så vi åkte några mil extra för att fylla men gasen var slut, vilket ledde oss till byn Alba. Ett supermysigt ställe att stå med husbil, vid en låst park med 64 grillplatser och numrerade bord, men ganska intetsägande by. Och grilla är något som en får avstå från när en fricampar som vi, dessvärre.

Men vi gav byn en chans och utforskade till fots bland mängder av vackra blåregn och andra nu blommande träd och buskar. Vi avslutade vistelsen med cykel och en djävulsbacke till grannbyn Albrucena där det fanns många möjligheter till bergsturer men då kom regnet. Och det regnade, och det blåste och det drog in ett mindre mysigt väder för att utforska berg och bergsbyar, så vi rullade ner till kusten.

Vi rullade in i kuststaden Almerían, klart mycket varmare med chans till sol och blåst. Vi intog en någorlunda läplats i fiskehamnen och gav oss ut på upptäcktsfärd.

Promenadstråket sträckte sig 5 km efter stranden och tur var väl det, sanden var för mjuk att gå på av allt vatten som vågorna öst in. Den perfekta promenaden i medvind, tills den fina rödsanden började piskade oss och grusa igen ögonen, till slut gick det inte att ta sig fram rakt i vinden och absolut inte ta sig tillbaka i motvind.

Men några kitesurfare klagade inte över häftig surf med flygturer 10 m upp i luften, helt galna! Men vi kämpade oss tillbaka till husbilen och försökte få bort all sand som krupit in överallt, inte bara i ögon, näsa och mun 😊.

Ganska möra såg vi fram mot en lugn kväll och natt i den stormgungande bilen. Ja men det gick ju så där fram till prick 04:00 då en envis tiggare kom och knackade på (tre gånger) innan han gav upp. Så himla taskigt att ignorera honom men i den becksvarta natten var en inte alltför katig. Tydligen kommer tiggaren varje natt 04:00 till fiskehamnen för att tigga mat. Ja men det blir till att hänga ut mat på dörren och hoppas på att inte bli väckt och att katterna inte hinner före.