Vinproduktion och öldrömmar, spännande möten och upplevelser från bergsbyar till hav.

Nu hade vi hittat hem (trodde vi;), den mysigaste lilla bergsbyn en kan tänka sig med extra allt Polícar med endast 274 invånare. Här på 1200 m växer druvorna (Chardonnay, Merlot, Cabernet Sauvignon, Syrah, Tempranillo) som blir till exklusivt vin, en magnifik utsikt över snöklädda Sierra Nevada och med bra leder mot bergen. Det är inte allt, det kommer mer…  

Byn som endast består av en gata, med utmärkt skyltning, rakt fram (haha). Farmacia med flexibla öppet tider och ambulerande matbutiker med många stopp i byn, fisk-, grönsaks/frukt- och brödbilen mm. Efter bygatan finns byns förskola och en fin lite lekplats för de små. Det finns mer…

För vad är väl en värdig by utan eget pensionat med pub och tillhörande uteservering? Precis vid kyrkan och bankomaten ”Cash is King”.

Och såklart har byn och dess dryga 200 personer egen fotbolls- och basketplan, paddelbana, inne- och utegym och en egen kommunal pool! Under de dagar som vi bodde i byn hade basketlaget träningar, som mest 5 tränande pojkar i åldrarna 10 – 19 år 😊.

Alltså dessa underbara människor! Vi knackar på den stängda Bodegan och den stressade enda anställda Rafa släpper motvilligt in oss, men har absolut INTE tid med oss, okej max 10 minuter. Efter en rundvandring i produktionen och utbyte av erfarenheter så har tiden dragit iväg, ägarna har presenterat sig och Rafa vill visa oss odlingarna.

Perfekta lokaler för provning, middagar och öltillverkning. Spanjorer verkar älska öl, precis som Rafa som vill lära sig att brygga öl, och då menar vi ”riktig” öl för det tror vi att de är redo för (allt annat än lager och pilsner som mestadels dricks här). Och Rafa menar att 2022 och 2023 var ett riktigt skitvinår med för mycket sol och torka, så nästa steg öl? Alltså detta tål att tänka på… kanske kan vi slå oss ner och hjälpa till eller rent av köra ett eget sidospår?

Under tänketiden passar vi på att ta hand om nödvändig reparation och tvätt. Och samtidigt kan vi inte undgå, från vår vy över byn och tre hundar som verkar vara konstant tjudrade. Men bonden som håller till vid dem tar dem nog på en promenad snart…

Men här börjar idyllen krackelera: hundarna är fasttjudrade natt som dag, de kryper in i varsin plåttunna till natten, får minimalt med mat (är nästan bara skinn och ben) och de skäller (såklart) på allt. Alltså orkar inte…. Samtidigt som luftkvaliteten börjar bli sämre.

Men vi trotsar vädrets makter och tar oss via de 12 ha vinodlingarna som tillhör Vertijanas vinproduktion till Lugros, byn vid vägens ände innan knöliga grusbergsväg tar vid. Och så hjärtligt att se hur de vårdar alla vinranksbebisarna, precis som vi gör i vår lilla köksträdgård. Dessutom en ambulerade fåraherde med sina får och hundar i olika odlingar som gräsbekämpare, ”win win” och så coolt.

Vår fundering om att ta oss och husbilen till Lugros (305 invånare beläget på1250 m) för en mer tillgänglig topptur strandade när vi väl kom dit. Den enda vägen till parkeringen kändes i smalaste laget för att fläska in med en 7 m lång och 3 m hög husbil, dessutom hängde det elledningar på knappa 3 m. Men varsin öl kunde vi inte motstå och att skåla med byborna. Och det är så häftigt med det tilltugg som alltid verkar serveras till (ofta någon skinka, bröd och form av potatis) som de bara skrattar åt när en försöker betala. Så en lunch för två 4 € en tackar 😊. 

Och nu har vi tänk klart… när väl luftkvaliteten försämras och faktiskt klassas som hälsovådlig och mer därtill, lägger det sig som ett lock över bergen och har svårt att ta sig därifrån. Detta är tyvärr väldigt vanligt här, så jävla orättvist och för den ovane mycket obehagligt. Bilderna från gaveln på bodegan talar sitt tydliga språk. Så vi slutade att drömma och rullade vidare…

Rullade ner till byn Marchal där vi fick knöka in oss bland Ty, E, F på en knölig grusparkering över natten. Jag sov som en prinsessa men Peder fick knappt en blund i ögonen för ”den” jädrans tuppen som hade tokspel, vad menar du? Med denna klipp & klistra bild (då det var svårt att få alla 10 tupparna på en bild) fattade jag vad han menade. Bakom parkeringen bodde alla dessa tuppar och denna lilla oemotståndliga valp. Alla var de nyfikna på gående och sprang fram till staketet och den ivriga lilla valpen var ”hackkyckling” och hade strategin att underkasta sig. Alltså en dör nästan… hade lätt kunnat smuggla med valpen om det inte fanns ögon överallt!

Vi gick runt i Marchal och även här fanns det gott om grottbostäder och en ganska så aggressiv hund som gjorde utfall mot bilar och turister. Det är så himla olustigt när hundar som en inte litar på dyker upp från ingenstans och gör utfall, så min riddare sa till hunden på skarpen, varpå två flickor i 10-årsålder gav honom (Peder) en riktig utskällning 😊.

Vi fick nog av aggressiva hundar och galande tuppar och rullade till byn Beas de Guadix som omges av ett häftigt badlands landskap. Vi gick uppför berget till utsikten Fin del Mundo, en ganska prövande backe att ta sig uppför, men värt varenda steg. Mitt i bilden står vi helt okej med vår husbil.

Och blickar vi mot Sierra Nevada kan en se de toppiga formationerna och vid den röda jordens slut är det gigantiskt stup (så hit men inte längre vågade jag gå).

Så häftigt med alla bergsbyar och nu har vi botaniserat bland norra Sierra Nevadas byar och ser fram mot den södra sidan men… nöden har ingen lag, vi behövde tanka gas men det är ont om stationer för det ändamålet efter vår tänkta rutt. Så vi åkte några mil extra för att fylla men gasen var slut, vilket ledde oss till byn Alba. Ett supermysigt ställe att stå med husbil, vid en låst park med 64 grillplatser och numrerade bord, men ganska intetsägande by. Och grilla är något som en får avstå från när en fricampar som vi, dessvärre.

Men vi gav byn en chans och utforskade till fots bland mängder av vackra blåregn och andra nu blommande träd och buskar. Vi avslutade vistelsen med cykel och en djävulsbacke till grannbyn Albrucena där det fanns många möjligheter till bergsturer men då kom regnet. Och det regnade, och det blåste och det drog in ett mindre mysigt väder för att utforska berg och bergsbyar, så vi rullade ner till kusten.

Vi rullade in i kuststaden Almerían, klart mycket varmare med chans till sol och blåst. Vi intog en någorlunda läplats i fiskehamnen och gav oss ut på upptäcktsfärd.

Promenadstråket sträckte sig 5 km efter stranden och tur var väl det, sanden var för mjuk att gå på av allt vatten som vågorna öst in. Den perfekta promenaden i medvind, tills den fina rödsanden började piskade oss och grusa igen ögonen, till slut gick det inte att ta sig fram rakt i vinden och absolut inte ta sig tillbaka i motvind.

Men några kitesurfare klagade inte över häftig surf med flygturer 10 m upp i luften, helt galna! Men vi kämpade oss tillbaka till husbilen och försökte få bort all sand som krupit in överallt, inte bara i ögon, näsa och mun 😊.

Ganska möra såg vi fram mot en lugn kväll och natt i den stormgungande bilen. Ja men det gick ju så där fram till prick 04:00 då en envis tiggare kom och knackade på (tre gånger) innan han gav upp. Så himla taskigt att ignorera honom men i den becksvarta natten var en inte alltför katig. Tydligen kommer tiggaren varje natt 04:00 till fiskehamnen för att tigga mat. Ja men det blir till att hänga ut mat på dörren och hoppas på att inte bli väckt och att katterna inte hinner före.     

Charmiga bergsbyn La peza och Guadix med grottbostäder och ståtliga Sierra Nevada.

 

Om en nu kan klättra (åka berg och dalbana) med rullande husbil så var det vi gjorde, upp på 1300 m genom ett spektakulärt ”badland” för att landa i bergsbyn La Peza på 1055 m med 1128 invånare.

Badlands landscape, så otroligt exklusivt med ödsliga vidder, djupa raviner och eroderade klippformationer med färgrika sedimentära skikt. Sci-fi världen där typ Luke Skywalker skulle kunna dyka upp bakom nästa klippa 👽.

Vår vackra kvällsvy över La Peza med månen hängande över ruinen från 800-t fästningen på kullen Cerro de San Antón. En vacker utsikt även på dagen men otroligt frustrerande då en vit häst lös upp blickfånget där hon stod tjudrad vid slottet, ständigt intrasslad. Peder ville trassla loss det gnäggande stoet men ingen bra idé (impopulärt att lägga sig i). Vi fick trösta oss med att stoet flyttades till ny plats på kvällen, där hon åter igen trasslade in sig ☹.

I La Peza höll de berömda banditerna los Niños de Guadix sig gömda på 1800-t. Banditer som tog sin tillflyktsort till bergsbyar var vanligt förekommande fram till 1880, då civilgarden bildades och antalet banditer minskade.

Det pampiga stadshuset vid Plaza de España (Spaniens torg), där torget förvandlas till tjurfäktningsarena under oktober månad, en tradition från år 1632. Seniorerna har sina givna platser där de sitter i skuggan och resonerar (de flyttar sig efter skuggan under dagen), alltid lika glada när en passerar 😎. En till synes ganska bekymmersfri tillvaro.

Här har vi de som får vardagen att fungera. Dagens höjdpunkt då fisk- eller brödbilen kommer och så fascinerande! Det här är samkväm på hög nivå! Det fileas, divideras, tisslas, tasslas, mobiler ringer och då stannar allt upp, självklart släpps en fram i kön för här är det sannerligen ingen som har bråttom. Kön av bilar växer bakom varubilarna vilket verkar vara ett schysst avbrott för samtal eller för att scrolla flöden på mobilen. Det krävs verkligen det lilla extra för att vara entreprenör här 😂.

Vid ingången till staden vilar den häftiga träkanonen som var med i strid mot de franska, Napoleonska trupperna 1810. Komplett med krut- och avfyrningslycka av järn, inte så konstigt kanske att var den pluggad i utloppet 😊. På en piedestal står det vita marmorkorset från 1551, där de som ifrågasatte (kränkte) den kristna tron blev bestraffade. Korset går under namnet förlåtelsens kors?! Herregud vilken dubbelmoral!

Dags att se sig om och i vanlig ordning så går det uppför (750 m stigning). Vi vandrade längs Santiago de Compostela och vek av mot utsiktspunkten Peña Bermeja, en tur på 15 km. En halvtaskig ”ängel” på stigen upp, då det var väldigt blöt snö och vid flera tillfällen höll vi på att trampa på giftiga pinjelarvståg, skönt att inte ha en fyrfota vän med sig.

Så häftig belöning väl uppe på toppen (1730 m) med utsikt över bergen i Sierra Nevada.

Härliga berg där den ståtligaste av dem som vi såg var Picón de Jerez (3087 m), en bit kvar alltså… Vi vandrade nedåt byn där busslast med pilgrimer hade blivit avsläppta och intagit byns pubar. Tur att vi har en egen pub 😉.

Tredje gången vi träffar på svenskar sedan vi gav oss av och tredje gången gillt, superduper trevliga och inspirerande Roger och Lana som vi hoppas på att möta igen någonstans på rull. Då även engelsmän kan vara trevliga blev det till att kapsylera upp en hemmagjord imperial stout som teaser. Varpå Sir kom för påfyllning 😁.

Vi rullade vidare genom häftiga passager (utan skyddsnät) till den betydligt större staden Guadix med dryga 18 000 invånare.

Pampiga Catedral de la Encarnación de Guadix från 1600-t.

Katedralens gosskör 😊

Förutom den fina katedralen, kyrkor, utgrävningar, affärer och folk i staden så fanns här Barrio de las Cuevas, vår egentliga anledningen till att besöka Guadix. Hur många hus syns i bilden? Elva eller fler? Så coolt område med omkring 200 grottbostäder.

Två olika grottbostäder varav den högra hade öppnat upp sitt hem för besökare. Och vi kan pinsamt erkänna att trots prima vägbeskrivning så gick vi ”tokigt” innan vi kom rätt och hamnade först i utkanten av grottbostäderna. Ja det var inte det finaste området där flertalet hus hade minst en malinois ”malle”  tjudrad, hysteriskt snurrande och hoppande på väggarna. Mysig hund om den mår bra och en är välkommen… Och ja, det gör jälvligt ont att se 💔.

”Hemma hos” i grottbostaden. Och det som vi redan konstaterat är att epañoles har en extra gen som uttrycker sig genom trevlighet, öppenhet, givmildhet och framför allt tålighet 😊

Sedan 1936 har många filmer spelats in i området, bland annat Trollkarlen från Oz. Och visst kan en föreställa sig Dorothy med sin hund, fega lejonet, fågelskrämman, plåtmannen och alla andra karaktärer dansa omkring. Check på grotthus och storstad, vi rullar vidare...

På rull i Andalusien: Cuevas de San Marcos och Loja

Skatten finns här! Det är här vi ska leta och det är här vi hittar dessa sagoväsen till befolkning. Men trevligheterna börjar redan strax innan den mysiga bergsbyn Cuevas de San Marcos med ca 3700 invånare i Andalusien. Då det återigen förväntas komma in kyla och regn så förbereds för pysseldagar och vad kan passa bättre än ett puzzel?

Ganska tragiskt att behöva leta leksaksaffärer i Spanien, men så är fallet och en vill ha ett någorlunda utbud av puzzel. Så vi klev in i affären och en supertrevlig señora hälsade oss välkomna (medan två expediter försöker gömma sig bakom disken). Det visade sig att hon hade en son som var utbytesstudent i Oxford och vi blev talandes en lång stund, på engelska! Jag testade mina spanska skills och när jag nu lärt mig att puzzel heter puzzel även på spanska så var det inga problem, trodde jag… hon fattade nada! Då fick en gå vidare på rompecabeza och då lös hon upp och lärde mig det krångliga spanska uttalet för puzzel 😊. När en senare skulle betala visade det sig att ”expediten” var en kund som expediterna skickat fram för att slippa prata engelska. Ja det går ju sådär med att lära sig prata språket 😉.

När vi väl kom fram till Cuevas de San Marcos fanns det ingenstans för oss att stå med husbilen då det rustades för fiesta, som visade sig vara en hundutställning. Arbetarna som jobbar inför utställningen gjorde allt för att vi ska få plats. De avbröt sina jobb, kontaktade engelsktalande vänner som förklarar och beklagar, det gavs ut mobilnummer och extra allt. Vi blev så välkomnade och alla i den lilla byn hade sedan koll på oss ”hjärta”.

På väg mot ytterligare en av alla naturliga grottor som bildats från den geologiska dinosaurietiden. Rätt coolt att få böta 3000 € (närmre 34 000 kr med dagens valutapåslag) för att dumpa skräp. Spanien är förbudens land och regler tycks tolkas fritt så om böter ges eller ej beror säkert på dagsformen 😊. I vanlig ordning hade Peder kollat ut en genväg till grottan på sin app, vilken startade med att de varnade för lösgående hundar. Och mycket riktigt 6 hundar, modell mindre/medelstora kom utrusande, skällande samtidigt som vi såg husse som ignorerade både hundar och oss, så vi knallade lugnt vidare.

Strax därefter dök två gigantiskt stora bestar upp från ingenstans (oklar ras, typ fårhundar), avvaktande och hotfullt började de gå mot oss morrandes med hög ragg (den med högsta raggen hade munkorg) och inte en människa i sikte. Och jag kan lova att en inte tar fram mobilen för att dokumentera, det handlade mest om att komma oskadd ur situationen. Vi har fått rådet att ignorera och bara knalla på men glöm, det blir riktigt hotfullt för nu började de komma mot oss. Samtidigt som vi sakta börjar backa och med lugnande röst Easy… easy (??? kom säkert från någon filmscen). De följde oss på 5 meters avstånd till deras gräns då vi kunde vända oss om och börja andas ”phu”. Alltså, jag vet inte om jag någonsin känt att vi varit så fel ute. Hurusom nu lyfte mannen på huvudet när vi passerade och hälsade och jag tyckte faktiskt att han smålog 😊.

När vi väl gått runt allt kom vi till starten för Melina Belda rute vid ett museum som var stängt och utgjorde nu ett tillhåll för bilburna grabbar. De såg en aning kaxiga ut men av alla dessa tvivelaktig, skumma, ljusskygga, personer vi stött på har en aldrig känt sig hotad, lite obekväm kanske men absolut inte hotad, dels kanske för att vi ”sökt” upp dem och ”en kackar inte i eget bo” men framförallt tror jag att de har så stor respekt för äldre. Så många situationer som vi sett äldre framför allt kvinnor läxat upp den yngre generationens män. Så med en hälsningsfras bryts alla spänningar.  

Men var är den beryktade grottan? Vi går och vi går och det går himla massa uppför. Stigen blir sämre och till slut får en dra sig lodrätt uppför med rep och darriga ben, där stannar jag (inringad) långt utanför min comfortzon! Peder fortsätter upp på toppen men utan att hitta någon grotta. Det visade sig att vi redan passerat grottan och nu följt arkeologernas stig. På toppen fanns Medina Belda, resterna av den antika bosättningen i staden (endast 2 % har arkologerna blottlagt, 2 husgrunder) men de har identifierat en hel stad av hus, gator torg och detta är topnotch klassat och ”… på grund av dess höga läge och svåra åtkomst.” har de inte lyckats gräva ut mer. Ja men det var ju kul att läsa efter att jag släpat mig upp för branten.

Å här var hon Belda grottan! I området bröts Camorro-kalk på 1900-talet, regnvatten cirkulerade i det delvis ihåliga berget och denna ”nya grotta” dök upp och med en stalagmit i mitten med profilen av en jungfru.

Traditionen säger att det bodde en demon i grottan som vakade över staden. En munk vågade besöka grottan genom att göra korstecknet med två växter och hopbundna händer ”djävulen med grenarna”. Därav uppkom traditionen att binda ”Dialblo” på Markusdagen vilket i sin tur lovar lycka för hela året.

Jungfru eller demon?

Och så klart fanns det fler grottor att upptäcka. Vi tog oss även upp till denna nya (stora) grotta som förmodligen sitter samman med den gamla grottan. Till denna grotta såg det ut att vara typ inträde men det var uppklippt staket så vi trampa på. Hm… dessutom var det dålig stig och flera stenras… Åh ja, efter att tolkat skylten innan grottan så var den stäng sedan 2015, Natura 2000 skyddat område till förmån för artskydd av bl a populationen av fladdermöss, ops!

Grottvy av stadens imponerande idrottsanläggning och poolområde för de ynka 3700 invånarna! Men som vi sett så har flera anläggningar OS-ringarna, vilket kan vara förklaringen till fina anläggningar i små byar. Av EU:s Covid bidrag gjordes mängder med paddelbanor, ingen by utan paddel 😊

Till slut kom det utlovade regnet och vi fick mysa med Mello och puzzel 😊.

Dags att dra vidare och vi kom 1 km då Peder sladdar in efter vägen, ivrig som den, den är här! Precis ovanför bilen, ut, ut! Ja men så klart är det jag som ska ut, barfota i lersmäck för att fota något som inte syns i mobilen. Helt onödigt och till och med fånigt att lägga ut denna bild av den beryktade gåsgamen (munkgam), en av de största med vingspann upp till 291 cm. Niclas Ahlberg (naturfotograf, fotar inte med mobilkamera), så här ser gamen ut på riktigt 😊.

Vi kom till staden där vi planerat att bo vid en arena, men vägarna var avspärrade då det pågick stadsmaraton. En ivrig holländsk kvinna kom viftandes ”I know a way, follow me!” Hon körde före oss med sin lilla husbil och alltså hon trasslade in oss på bakgator där det inte gick att backa sig ut från, via trottoarer upp och ner lyckades vi till slut komma fram med bohaget någorlunda på plats. Och här blev det ett himla drag då tävlingen avslutades och en fotbollsmatch på storbild med tillhörande öl i plastmuggar. Alltså vilken upplevelse!

Allt detta cirkulerande vatten i städer och så även i gamla delen av Loja (uttalas Loxa) med dryga 20 000 invånare. Staden påminde lite om en sliten förort 1,5 h före Malaga (450 m.ö.h.). Men vi gav staden en chans och begav oss på upptäcktsfärd.

På väg mot slottet hittade vi denna antika tvättinrättning. En kan föreställa sig slottets tvätterskor samlade på knä, skrubbande, piskande all tvätt.

Inte gick det att nå slottsruinerna högst upp i staden, det var bommat överallt och vi hamnade på folks bakgårdar i ett väldigt slitet område. Men vi hittade den vackra Iglesia de San Gabriel från 1600-talet (som dessvärre var låst).

Det blir inte vackrare än så här! Vallo i full blom och vitsenap med sina gula blommor (som en faktiskt gör senap av).

Det var vatten i Río Genil som ringlade längs staden där det fanns en för landet exklusiv gräsmatta med promenadstråk och en himla massor av bevattningsanordningar. Det var premiär på gräsklippning och omgivande växter står snart stå i full blom. Pollen överallt och osubventionerad allergimedicin ☹.

Vi tog oss upp mot bergen via gränder som en knappt trodde att en skulle komma vidare i. Trappor och små korridorsgator ledde oss förbi hemarbetande kvinnor. Fördelen att gå ”hemma hos” i staden är att det oftast är små lösa hundar som vaktar och att människorna vi träffar på är trevliga (bara en hälsar glatt). Nackdelen är att det tar på krafterna, dels är det faktisk obekvämt pinsamt att kliva på till deras ofta ganska utsatta människors inre (därav klarar jag inte av att fota). För fösta gången blev vi attackerade av en vaktande liten hund, som högg tag i Peders skosnören och knöt upp dem 😊. När vi lite längre bort ”obekymrat” passerade igenom en skara av äldre kvinnor, skakade de bekymrat på huvudena. Tydligen var den lille rackaren ökänd i hela området.   

Vi gav lite upp på berget, vände vid en kyrkruin då det var varmt och inte så upphetsande. På vägen ner passerade vi tågstationen ”San Francsico” som klart påminde om förlagan med välbevarad cistern för ångloken. Dessvärre verkade det som om tågen slutat att stanna, allt var igenbommat. Och lite som den trötta staden kändes det så vi for vidare, mot högre höjder och snö 😊.