På rull i sakta mak utmed Costa Tropical – tropiska kusten i España

Med klarblå himmel och stormbyar inledde vi påskveckan i Almería lugnt och utan större spektakel. Påsk är en stor högtid i Spanien och pågår en hel vecka med start palmsöndagen för att avslutas påskdagen. Firandet är väldigt olika beroende på var i landet en befinner sig med parader där alla som har en trumma är välkommen att delta.  

Fiesta stämningen infann sig inte överallt under påsken, då vädret inte var så inbjudande. Ungefär lika inspirerande som en blomsterflicka mitt i folkvimlet en långfredagskväll.

Till fots och med cykel utforskade vi den ganska trötta staden med många fina parker som enligt uppsatta skyltar hölls stängda p.g.a. vädret!? Men Plaza de Toros (tjurfäktningsarenan) var lite pampig och stängd.

Och det gamla stationshuset var mäktigt men tomt och låst. Vilken byggnad och vilka möjligheter! Ett nytt stationshus har byggts intill som har allt, utom charm.

På macken kunde en tvätta typ allt från bilar, kläder och hundar 😊. I staden ringlade sig perfekta cykelbanor som ramades in av en ytterring som vi tog oss ann. Det är som att komma till en helt annan stad. Plast, plast och åter plast. Plast som bygger upp enorma växthus där det odlas tomater, gurka och paprika, bostäder som var byggda av plast och plåt och marken som var full av plastskrot. Och mitt i detta plastmecka bodde folk.

Vi avslutade vistelsen med en marknad och med utsökt färsk sparris i kylen rullade vi vidare på självaste påskafton. Genom milsvida plasttak där Spaniens produktion av frukt och grönt odlas. Eftersom vi befinner oss på sträckan Costa Tropical mellan Almería och Almuñecar så odlas här även tropiska frukter (mango, papaya, avokado), men de växer på träd och kräver inte växthus. Vi kom fram till en mysig liten kuststad Adra där vi mer eller mindre hamnade i regnkoma.

Vi fortsatte till Motril där kustremsan delvis skyddades till förmån för vadarfåglar mellan hav och plastväxthus. En liten oas av lyxhus hade vuxit fram och vi var inte ensamma om att tillfälligt slå oss ner…

…alltså jag säger bara TYSKAR! De ger sig ut på rull med nästan allt som har hjul. Här kom ett äldre par inglidande med en variant av husbil 😊.

Och nu kom värme och sol åter du härliga morgonpromenad längs stranden innan vi rullade vidare. Tur att vädret visade sig från sin bästa sida för sedan påskafton har det inte varit så goa dagar. Vi har slut på snus och har bestämt oss för att vi inte är några slavar under nikotinet, eller hur? Så vi håller oss så långt ifrån varandra som vi kan i en 7 m husbil och pratar minsta möjliga, det här kommer att gå bra!   

Vi far vidare genom det monokulturella landskapet, plasttak mot Torrenueva där en så häftig karg kustlinje möter upp. Dova kluckanden hörs när vågor slår in i de undervattensgrottor som gröpts ur av havet.

Med sin speciella undervattensgeologi som bildades för 6 miljoner år sedan har bildats undervattensdalar i tre zoner 10 m, 60 m till 350 m med olika lutningar och där den djupaste delen fungerar som en sedimentuppsamlare från den karga kusten som eroderar. Denna canyon är nyckeln till den mångfald av växter och djur som finns här i havet.

Och ja, jag gick över den här bron, blicken i skyn och kameran riktad nedåt 😊.

Alltså grejen med den här bilden är att de bygger lägenheter för fullt på denna klippa som är underminerad, jag vågade knappt gå ut på den ☹.

Vägen mot fyren där det blev smalt, toppigt och för stormigt för att ta sig fram, denna gång.

Denna kustremsa har ett lugn och med det subtropiska klimatet är det mycket behagligt. Solnedgången från husbilen och här bodde vi några dagar och hade stranden nästan för oss själva.

Om en vinklar kameran uppåt från havet upp mot bergen så breder Sierra Nevada ut sig. Så vackert då inte allt plastskräp som ligger utmed vegetationslinjen syns, med destination havet ☹.

Och vilken strand, skulle kunna peppra foton av alla dessa fantastiska fynd en letar upp 😊.

Vi tröttnar på esplanaden och folk som har sina promenadstråk där och hittar en pärla bland fågelkvitter, hjortar och getter. Där kan en sitta och bara njuta i solen, så gött och lugnt.

Vi har till och med havsutsikt där vi slagit läger på nudistbadet La Jovas parkering.

Lugnt och skönt och mycket rörelse nattetid (utan att störa), det visade sig vara mötesplats för  älgskogssugna män 😊.

Vi gav oss ut på tur bland odlingar, i växthusen såg vi paprika och chili på gång, tomater som var mogna och slanggurka som redan skördats. Bland träden blommade avokado- och mangoträd, omogna fikon och papayakart.

Och här efter bergsvägar blommar det rikligt. Och gurkorna som inte håller måttet blir till kaninmat.

Vinproduktion och öldrömmar, spännande möten och upplevelser från bergsbyar till hav.

Nu hade vi hittat hem (trodde vi;), den mysigaste lilla bergsbyn en kan tänka sig med extra allt Polícar med endast 274 invånare. Här på 1200 m växer druvorna (Chardonnay, Merlot, Cabernet Sauvignon, Syrah, Tempranillo) som blir till exklusivt vin, en magnifik utsikt över snöklädda Sierra Nevada och med bra leder mot bergen. Det är inte allt, det kommer mer…  

Byn som endast består av en gata, med utmärkt skyltning, rakt fram (haha). Farmacia med flexibla öppet tider och ambulerande matbutiker med många stopp i byn, fisk-, grönsaks/frukt- och brödbilen mm. Efter bygatan finns byns förskola och en fin lite lekplats för de små. Det finns mer…

För vad är väl en värdig by utan eget pensionat med pub och tillhörande uteservering? Precis vid kyrkan och bankomaten ”Cash is King”.

Och såklart har byn och dess dryga 200 personer egen fotbolls- och basketplan, paddelbana, inne- och utegym och en egen kommunal pool! Under de dagar som vi bodde i byn hade basketlaget träningar, som mest 5 tränande pojkar i åldrarna 10 – 19 år 😊.

Alltså dessa underbara människor! Vi knackar på den stängda Bodegan och den stressade enda anställda Rafa släpper motvilligt in oss, men har absolut INTE tid med oss, okej max 10 minuter. Efter en rundvandring i produktionen och utbyte av erfarenheter så har tiden dragit iväg, ägarna har presenterat sig och Rafa vill visa oss odlingarna.

Perfekta lokaler för provning, middagar och öltillverkning. Spanjorer verkar älska öl, precis som Rafa som vill lära sig att brygga öl, och då menar vi ”riktig” öl för det tror vi att de är redo för (allt annat än lager och pilsner som mestadels dricks här). Och Rafa menar att 2022 och 2023 var ett riktigt skitvinår med för mycket sol och torka, så nästa steg öl? Alltså detta tål att tänka på… kanske kan vi slå oss ner och hjälpa till eller rent av köra ett eget sidospår?

Under tänketiden passar vi på att ta hand om nödvändig reparation och tvätt. Och samtidigt kan vi inte undgå, från vår vy över byn och tre hundar som verkar vara konstant tjudrade. Men bonden som håller till vid dem tar dem nog på en promenad snart…

Men här börjar idyllen krackelera: hundarna är fasttjudrade natt som dag, de kryper in i varsin plåttunna till natten, får minimalt med mat (är nästan bara skinn och ben) och de skäller (såklart) på allt. Alltså orkar inte…. Samtidigt som luftkvaliteten börjar bli sämre.

Men vi trotsar vädrets makter och tar oss via de 12 ha vinodlingarna som tillhör Vertijanas vinproduktion till Lugros, byn vid vägens ände innan knöliga grusbergsväg tar vid. Och så hjärtligt att se hur de vårdar alla vinranksbebisarna, precis som vi gör i vår lilla köksträdgård. Dessutom en ambulerade fåraherde med sina får och hundar i olika odlingar som gräsbekämpare, ”win win” och så coolt.

Vår fundering om att ta oss och husbilen till Lugros (305 invånare beläget på1250 m) för en mer tillgänglig topptur strandade när vi väl kom dit. Den enda vägen till parkeringen kändes i smalaste laget för att fläska in med en 7 m lång och 3 m hög husbil, dessutom hängde det elledningar på knappa 3 m. Men varsin öl kunde vi inte motstå och att skåla med byborna. Och det är så häftigt med det tilltugg som alltid verkar serveras till (ofta någon skinka, bröd och form av potatis) som de bara skrattar åt när en försöker betala. Så en lunch för två 4 € en tackar 😊. 

Och nu har vi tänk klart… när väl luftkvaliteten försämras och faktiskt klassas som hälsovådlig och mer därtill, lägger det sig som ett lock över bergen och har svårt att ta sig därifrån. Detta är tyvärr väldigt vanligt här, så jävla orättvist och för den ovane mycket obehagligt. Bilderna från gaveln på bodegan talar sitt tydliga språk. Så vi slutade att drömma och rullade vidare…

Rullade ner till byn Marchal där vi fick knöka in oss bland Ty, E, F på en knölig grusparkering över natten. Jag sov som en prinsessa men Peder fick knappt en blund i ögonen för ”den” jädrans tuppen som hade tokspel, vad menar du? Med denna klipp & klistra bild (då det var svårt att få alla 10 tupparna på en bild) fattade jag vad han menade. Bakom parkeringen bodde alla dessa tuppar och denna lilla oemotståndliga valp. Alla var de nyfikna på gående och sprang fram till staketet och den ivriga lilla valpen var ”hackkyckling” och hade strategin att underkasta sig. Alltså en dör nästan… hade lätt kunnat smuggla med valpen om det inte fanns ögon överallt!

Vi gick runt i Marchal och även här fanns det gott om grottbostäder och en ganska så aggressiv hund som gjorde utfall mot bilar och turister. Det är så himla olustigt när hundar som en inte litar på dyker upp från ingenstans och gör utfall, så min riddare sa till hunden på skarpen, varpå två flickor i 10-årsålder gav honom (Peder) en riktig utskällning 😊.

Vi fick nog av aggressiva hundar och galande tuppar och rullade till byn Beas de Guadix som omges av ett häftigt badlands landskap. Vi gick uppför berget till utsikten Fin del Mundo, en ganska prövande backe att ta sig uppför, men värt varenda steg. Mitt i bilden står vi helt okej med vår husbil.

Och blickar vi mot Sierra Nevada kan en se de toppiga formationerna och vid den röda jordens slut är det gigantiskt stup (så hit men inte längre vågade jag gå).

Så häftigt med alla bergsbyar och nu har vi botaniserat bland norra Sierra Nevadas byar och ser fram mot den södra sidan men… nöden har ingen lag, vi behövde tanka gas men det är ont om stationer för det ändamålet efter vår tänkta rutt. Så vi åkte några mil extra för att fylla men gasen var slut, vilket ledde oss till byn Alba. Ett supermysigt ställe att stå med husbil, vid en låst park med 64 grillplatser och numrerade bord, men ganska intetsägande by. Och grilla är något som en får avstå från när en fricampar som vi, dessvärre.

Men vi gav byn en chans och utforskade till fots bland mängder av vackra blåregn och andra nu blommande träd och buskar. Vi avslutade vistelsen med cykel och en djävulsbacke till grannbyn Albrucena där det fanns många möjligheter till bergsturer men då kom regnet. Och det regnade, och det blåste och det drog in ett mindre mysigt väder för att utforska berg och bergsbyar, så vi rullade ner till kusten.

Vi rullade in i kuststaden Almerían, klart mycket varmare med chans till sol och blåst. Vi intog en någorlunda läplats i fiskehamnen och gav oss ut på upptäcktsfärd.

Promenadstråket sträckte sig 5 km efter stranden och tur var väl det, sanden var för mjuk att gå på av allt vatten som vågorna öst in. Den perfekta promenaden i medvind, tills den fina rödsanden började piskade oss och grusa igen ögonen, till slut gick det inte att ta sig fram rakt i vinden och absolut inte ta sig tillbaka i motvind.

Men några kitesurfare klagade inte över häftig surf med flygturer 10 m upp i luften, helt galna! Men vi kämpade oss tillbaka till husbilen och försökte få bort all sand som krupit in överallt, inte bara i ögon, näsa och mun 😊.

Ganska möra såg vi fram mot en lugn kväll och natt i den stormgungande bilen. Ja men det gick ju så där fram till prick 04:00 då en envis tiggare kom och knackade på (tre gånger) innan han gav upp. Så himla taskigt att ignorera honom men i den becksvarta natten var en inte alltför katig. Tydligen kommer tiggaren varje natt 04:00 till fiskehamnen för att tigga mat. Ja men det blir till att hänga ut mat på dörren och hoppas på att inte bli väckt och att katterna inte hinner före.     

Charmiga bergsbyn La peza och Guadix med grottbostäder och ståtliga Sierra Nevada.

 

Om en nu kan klättra (åka berg och dalbana) med rullande husbil så var det vi gjorde, upp på 1300 m genom ett spektakulärt ”badland” för att landa i bergsbyn La Peza på 1055 m med 1128 invånare.

Badlands landscape, så otroligt exklusivt med ödsliga vidder, djupa raviner och eroderade klippformationer med färgrika sedimentära skikt. Sci-fi världen där typ Luke Skywalker skulle kunna dyka upp bakom nästa klippa 👽.

Vår vackra kvällsvy över La Peza med månen hängande över ruinen från 800-t fästningen på kullen Cerro de San Antón. En vacker utsikt även på dagen men otroligt frustrerande då en vit häst lös upp blickfånget där hon stod tjudrad vid slottet, ständigt intrasslad. Peder ville trassla loss det gnäggande stoet men ingen bra idé (impopulärt att lägga sig i). Vi fick trösta oss med att stoet flyttades till ny plats på kvällen, där hon åter igen trasslade in sig ☹.

I La Peza höll de berömda banditerna los Niños de Guadix sig gömda på 1800-t. Banditer som tog sin tillflyktsort till bergsbyar var vanligt förekommande fram till 1880, då civilgarden bildades och antalet banditer minskade.

Det pampiga stadshuset vid Plaza de España (Spaniens torg), där torget förvandlas till tjurfäktningsarena under oktober månad, en tradition från år 1632. Seniorerna har sina givna platser där de sitter i skuggan och resonerar (de flyttar sig efter skuggan under dagen), alltid lika glada när en passerar 😎. En till synes ganska bekymmersfri tillvaro.

Här har vi de som får vardagen att fungera. Dagens höjdpunkt då fisk- eller brödbilen kommer och så fascinerande! Det här är samkväm på hög nivå! Det fileas, divideras, tisslas, tasslas, mobiler ringer och då stannar allt upp, självklart släpps en fram i kön för här är det sannerligen ingen som har bråttom. Kön av bilar växer bakom varubilarna vilket verkar vara ett schysst avbrott för samtal eller för att scrolla flöden på mobilen. Det krävs verkligen det lilla extra för att vara entreprenör här 😂.

Vid ingången till staden vilar den häftiga träkanonen som var med i strid mot de franska, Napoleonska trupperna 1810. Komplett med krut- och avfyrningslycka av järn, inte så konstigt kanske att var den pluggad i utloppet 😊. På en piedestal står det vita marmorkorset från 1551, där de som ifrågasatte (kränkte) den kristna tron blev bestraffade. Korset går under namnet förlåtelsens kors?! Herregud vilken dubbelmoral!

Dags att se sig om och i vanlig ordning så går det uppför (750 m stigning). Vi vandrade längs Santiago de Compostela och vek av mot utsiktspunkten Peña Bermeja, en tur på 15 km. En halvtaskig ”ängel” på stigen upp, då det var väldigt blöt snö och vid flera tillfällen höll vi på att trampa på giftiga pinjelarvståg, skönt att inte ha en fyrfota vän med sig.

Så häftig belöning väl uppe på toppen (1730 m) med utsikt över bergen i Sierra Nevada.

Härliga berg där den ståtligaste av dem som vi såg var Picón de Jerez (3087 m), en bit kvar alltså… Vi vandrade nedåt byn där busslast med pilgrimer hade blivit avsläppta och intagit byns pubar. Tur att vi har en egen pub 😉.

Tredje gången vi träffar på svenskar sedan vi gav oss av och tredje gången gillt, superduper trevliga och inspirerande Roger och Lana som vi hoppas på att möta igen någonstans på rull. Då även engelsmän kan vara trevliga blev det till att kapsylera upp en hemmagjord imperial stout som teaser. Varpå Sir kom för påfyllning 😁.

Vi rullade vidare genom häftiga passager (utan skyddsnät) till den betydligt större staden Guadix med dryga 18 000 invånare.

Pampiga Catedral de la Encarnación de Guadix från 1600-t.

Katedralens gosskör 😊

Förutom den fina katedralen, kyrkor, utgrävningar, affärer och folk i staden så fanns här Barrio de las Cuevas, vår egentliga anledningen till att besöka Guadix. Hur många hus syns i bilden? Elva eller fler? Så coolt område med omkring 200 grottbostäder.

Två olika grottbostäder varav den högra hade öppnat upp sitt hem för besökare. Och vi kan pinsamt erkänna att trots prima vägbeskrivning så gick vi ”tokigt” innan vi kom rätt och hamnade först i utkanten av grottbostäderna. Ja det var inte det finaste området där flertalet hus hade minst en malinois ”malle”  tjudrad, hysteriskt snurrande och hoppande på väggarna. Mysig hund om den mår bra och en är välkommen… Och ja, det gör jälvligt ont att se 💔.

”Hemma hos” i grottbostaden. Och det som vi redan konstaterat är att epañoles har en extra gen som uttrycker sig genom trevlighet, öppenhet, givmildhet och framför allt tålighet 😊

Sedan 1936 har många filmer spelats in i området, bland annat Trollkarlen från Oz. Och visst kan en föreställa sig Dorothy med sin hund, fega lejonet, fågelskrämman, plåtmannen och alla andra karaktärer dansa omkring. Check på grotthus och storstad, vi rullar vidare...