Mysiga bergsbyar, utskällda, äkta fåraherde, hedrat lärare och 7 gamar!

 

Sämre kan en bo! Vi rullade vidare och slog oss ner i supermysiga La Guardia de Jaén med 4500 invånare. Med en fantastisk utsikt över staden, olivodlingar, bergstoppar med kvällssol från klätterklippor, solbänkar och ett slott gör att denna plats hamnar högt upp på ”listan”. Trots att det var en riktig kringelekrokkoves att ta sig dit, det var det värt!

Nattvy över slottet Castillo de La Guardia de Jaén och den förfallna framsidan (baksidan?) där det nu verkar bo folk i en liten påbyggnad (ett litet kyffe, mer som en skräpbod). Slottet är mycket gammalt (oklart) men ombyggd i omgångar, från typ 1100-talet (olika källor).

Trappor som en inte fick nog av att utforska, slingrar sig uppför staden och fortsatte på höjden med små gator. Var en än trasslade sig så möttes en av trevliga människor (även när en nästan trasslade in sig hemma hos). Parkerade bilar i alla dessa backar är imponerande, de måste lita fullt ut på handbroms och växlar för hjulen är nästan alltid i färdriktning. Dessutom så verkar det inte spela någon roll om de är parkerade i körriktning eller inte (kanske ensam om att ha blivit bötfälld för den parkeringen?). Bilens plats nära dörren är superviktig här.

Det gamla torget Plaza de Isabell II ”de los Cinco Caños” med 5 bronspipor från betydelsefull vattenkälla (1500-talet) och fontänen av Maria Magdalena (replik).

Ayuntamiento (stadshuset) mitt i smeten och ett kloster Santo Domingo från 1300-talet med schysst tvättinrättning.

Dags att utforska omgivningen. Vi slog oss in på en rundtur mot toppen där en kyrka skulle ligga och därefter en grotta som var den första kända bostaden i området från 4000 år f.Kr. Härliga vyer över staden på uppvägen.

Här var de på gång de fina ludna oliverna, men det fanns även träd som dignade av mogna oliver som Peder glatt plockar, nu ska det läggas in oliver!

Och en kan ju undra var all plast tar vägen? Tydligen så går det bra att bygga bergsvägar av plast. Det är ju inte så att vi direkt saknar maskroser, här har mörk pärlhyasint lite liknande egenskaper.  

Så efter en ganska trist rullgrusväg efter Ruta San Cristóbal så var vi nu på 1000 m och den kyrka som mer verkade fungera som ett gravkapell. Ivriga tog vi oss vidare mot den kända grottan.

Vi kommer någon km då vi skymtar får och getter längre fram, häftigt! En serenad ljuder och vi omringas av 6 hundar, varav en är den häftiga boskapshunden Kangal. Inte en människa i sikte… OKEJ hur gör vi nu? Vi är verkligen inte hundrädda, prövar att gå vidare men det är inte så populärt och tiken med tuttar nästan hängande i backen är anledningen till att vi faktiskt försöker backa, hon är inte glad 😉. Då dyker det upp en tvättäkta fåraherde, varpå hundarna lommar iväg och en har sans att få upp kameran (rumpbevis). Vi uppmanas knalla på, phu!

Fåraherden och hundarna är som uppslukade i jorden, fåren och getterna kom över vägen och betar vidare. Då ser vi att han satte sig med sina hundar under trädet (inringat). Alltså så häftig upplevelse detta blev och det är ju inte utan att en skulle kunna tänka sig fåraherdejobbet, en sådan här dag 😊.

Så äntligen Cueva Cabrea en naturlig grotta och den äldsta kända bosättningen i La Guardia de Jaén från det 4:e årtusendet f.Kr. under yngre stenåldern. Röd- och ockrafärg är tydligen grottmålningar i illa skick.

Så grottan har varit bebodd ända sedan yngre stenåldern 4000 år f.Kr och är det delvis än idag (permanent av kråkor som inte var glada i oss) och förmodligen av får och getter. Det luktade får och golvet bestod av ca 50 cm trampad spillning. Kan tänka att fåraherden även tar skydd i grottan vissa dagar.  Ett fungerande vindskydd/förgård till grottan och en skaplig utsikt från grottan.

Klaga aldrig på olivpriset! Spanien är med sina 300 000 000 olivträd världens största producenter och detta område som vi befinner oss i är de som levererar mest (mestadels inom landet). Ett träd blir 50 år innan det ger bra skörd och som jag nämnt förut så behandlar alla träd som individer! Vi var med då de skördade några träd och de skakar träden med traktor eller roterande kratta (typ häcksax) och det ömtåliga ”guldet” fångas upp i uppspända tygstycken.

Så till Peders skörd som han skulle lägga in, innan han läste på om processen😊. Oliverna kryssas i skaftänden och läggs i vatten ca 10 dagar så beskan dras ur. Därefter så läggs de i lag (av olivolja eller annan smaksättning) i minst 3 månader men helst 1 år. Så de åkte i sopen! Och vi nöjde oss med att baka i vår lilla ”ugn”.  

För efter sol så kommer regn, det regnade (delvis hagelblandat) och blåste dagen efter vår topptur. Tur hade vi, lyckades precis klara snögränsen. Men trots regn så haglade det in med husbilar hela kvällen och natten. Från att ha varit några få husbilar så stod det på morgonen 16 bilar, alltså vad har vi missat?

Det visade sig vara ett lopp till minne av traktens son Victor Araque, idrottslärare och idrottare som omkom 2013. Trail Cueva Cabrera där de gick, sprang och cyklade samma tur som vi gick. Vilken folkfest det blev och så häftigt avslut då alla bjöds på tapas, paella och öl! Alltså underbart extra allt!

Efter den fantastiska hyllningen rullade vi vidare till Cabra ytterligare en underbar bergsby med cirka 20 000 invånare.

Ja men det började ju sisådär… dessa underbara vägbeskrivningsappar. Denna gång så var det kanske lite självförvållat, då vi missade en avfart. Rutten beräknades om och vi hamnade in i smeten. Det var inte många centimeter till godo när en kom infläskandes med en stor husbil på dessa bakgator. Vi kom fram till slut men en tveksamt liten tunnel och enkelriktat, tunneln klarade vi oss från men kanske att vi inte riktigt följde alla regler.

En perfekt dag för en tur, genom tunneln mot bergen och massor med geologisk historia. Härlig försommarkänsla, grönt och med mycket spring i benen. Älskar vallmo!

Lite historia på vägen där de huggit ut sten (typ pimpsten) till kvarnar, slipstenar och mina fötter (funkade perfekt).

Bildbevis om än ett dåligt sådant, men 7 stycken grågamar (tror vi efter beteendet) finns även lamm- och gåsgam men tvek på dem, och det är inte lätt att ta bilder på himmelsobjekt då det syns nada. Men sjukt stolt över beviset 😊.

Efter en stadig vandring uppför, utefter en liten väg så kom vi till denna underbara mc-väg som ledde upp till toppen. Gick det att gena i kurvorna? Nej det är staketat typ överallt och där det inte är det, så är det snårig vegetation. Oj vad vi saknade våra hojar ☹.

Väl uppe på toppen med 500 höljdmeter i benen, där härliga vandringsleder bredde ut sig hade vi så pass självinsikt att det skulle bli lagom att ta sig ner. Två alternativ fanns:

1.     Gå samma slingrande jobbiga väg tillbaka eller,

2.     Satsa på 30⸰ nedför efter (Peders) app… 

Valet kändes självklart och här är den coola jävulsporten! Vi började trippa nerför den 30⸰ vägen med ömmande tår. Det kändes inte helt bra då vi fick passera några stängda grindar med vetskapen av att typ 99% av inhägnade områden skyddas av vakthundar. Men som min kära sambo sa: leden går här för det är prickat på kartan! Ja vi kom såklart fram till en låst grind med höga staket runt om och tvingades vända UPPFÖR (och nu var vattnet slut). 2000 steg tog det att komma tillbaka på ruta 1 jag räknade dem alla. Och ja, såklart var det fel på kartan och spanjorerna och... tillslut höll han tyst så vi lyckades hålla samman hela lååånga vägen hem, 31 000 steg senare!

En vilodag för våra fötter som på sin höjd klarade öppna sandaler, gick ju sådär… Promenadstråk under vackra citrusträden som ser så läskande ut, men smakar surt som räven och de vackra gränderna (där jag lyckade obemärkt få ytterligare några skott).  

En mil senare efter att ha flippfloppat sig genom staden så kändes det fantastiskt att sätta sig ner i solen och avnjuta bl. a. en ost som vi fyndat, som visade sig vara gjord på komjölk och lax 😊. En gul lapp satt på rutan som deklarerade att vi måste flytta oss. De skulle snygga till inför festival och platsen var upptagen. Så vi rullade vidare mot nästa lilla bergsby där de istället gjorde allt för att vi skulle få plats (trots att det inte fanns plats). Alltså jag älskar dessa underbara spanjorer, fortsättning följer…

Vad har då Baeza och Úbeda i Andalusien att erbjuda?

 Att fly snö till förmån för regn, lite tvek på om det var så himla bra val för fy fasiken vad det har regnat och blåst denna vecka! Men gasen blev uppfylld så värmen i husbilen kan en inte klaga på.

Så vi rullade utför bergen i en svindlande färd till regionen Andalusien där vi bosatte oss i Úbeda och Baeza, vilket turligt nog visade sig vara två världsarv! Egentligen var vi endast ute efter en mack med gaspåfyllning 😊. Inte så illa vy från Baeza över olivodlingar och Úbeda samt bergen. Detta är sannerligen olivlundarnas rike, mil efter mil rullade vi förbi olivodlingar och flera olivfabriker. I städerna finns det många affärer som endast säljer produkter baserade på oliver, en hade inte en aning om att oliver kan blandas med så många otippade ingredienser. Lite tvek till om det alla gånger kan vara en fördelaktig mix… Min smörälskande sambo testade olivsmör och höll på att kräkas, tur för honom var att det gick att steka i 😉.

Ja nog har det regnat och temperaturen har varit liknande Sverige så blä ☹ men vi hade förberett oss. In i affären och fråga efter rompecabezas varpå el señor lös upp och sa: PUZZEL! Ja men varför tragglar jag med spanskan? Hur som så är det kul när vi båda engagerar oss i pysslet och nog engagerade sig min ”kära” sambo när det gällde val av puzzel. Trots mina protester om att detta puzzel är skittråkigt att lägga, inte alls som ölpuzzlet vi la, men han var mycket bestämd på att detta skulle det bli för det föreställer Bardenas Reales och dit ska vi åka!  Ja inte så svårt att räkna VEM som fick lägga detta rompecabezas 😉.

Aldrig har en väl insupit så mycket kulturellt på en och samma gång! Two stars and a wish: Fantastiskt vackert och så rent från skräp men det hade kunnat vara lite mindre att titta på för att få koll 😉.  

Överallt så trummas det! Stora som små tränar inför den trumparad La II Tamborrada som hålls den 8:e april (den heliga lördagen) då de marscherar genom Baezas gator och kungör Kristi kommande uppståndelse. Även andra ”skådespel” förekommer och vi hamnade mitt i ett där föreställande slavar under piskan skulle flytta en jättegrej som vilade på deras axlar? De något äldre trumslagarna tränade i skydd av den pampiga Plaza de toros, tjurfäktningsarena (som vi bor granne med).

Den välbevarade staden skyddas delvis av en ringmur och dessa små gator, en kan verkligen leva sig in hur det var när det begav sig. Utmed väggarna sitter ingjutna ringar till att tjudra hästen, eller om det är för tjurar.

Baeza är från Romarriket och har Spaniens bäst bevarade exempel på renässansarkitektur. Det kommer sig från att under 1500-t blev Baeza (och Ùbeda) förmöget på textilproduktionen och betydelsefulla arkitekter anlitades för att bygga nya palats, kyrkor och allmänna torg i italiensk stil. Ekonomin kollapsade på 1600-talet, vilket turligt nog gjorde att de inte hade råd att bygga nytt så befintliga byggnader blev kvar.

Baezas stora renässansverk är universitetet, grundat 1538 och även Palacio de Jabalquinto går ju inte av för hackor 😊.

En kan ju inte låta bli att kika innanför den ofta lite fallfärdiga fasaden som omger hemmen och häpnas, det är lite av en dockskåps känsla. Nu har vi inte varit hemma hos men den styling som är från försäljningsobjekt skiljer sig väldigt från det en är van vid. Det är pyntat med spets och broderier, extra allt!

Apropå försäljningsobjekt, allt utom sterilt 😊

Ett av de torg som finns i staden som ligger i någon form av linje, vilket kallas Zona Monumental, och en av portarna in till gamla staden el Pósito Real. Den speciella fontänen som ska föreställa lejon? Jag trodde först att det var avbildade amfibier. Men som Peder så klokt kom på, det fanns väl ingen på den tiden som sett ett lejon 😊

Det en lärt sig är att klockan är två när det är folksamling utanför skolan inför siestan. Anhöriga får inte komma in på området utan får snällt stå utanför och vänta. Ett typiskt schema består av lektioner mellan 9 - 17 med tvåtimmars lunchrast eller lektioner mellan 9 – 14 utan lunchrast, beroende på ålder. Det är även vanligt att eleverna har kvällslektioner. Ja det här med ”egentid” på kvällarna när barnen lagt sig verkar inte vara vanligt förekommande här, möjligtvis efter middagen som tycks intas först klockan 20.

Grundfärger omger ofta platser och byggnader där det finns yngre barn. Men det häftigaste är i alla fall det friserade trädet som är vanligt förekommande, så coolt 😊.

Andra häftiga byggnader är Katedralen i Baeza och de många vackra kyrkorna.

Folk kör faktiskt bil här! Med livet som insats när en får klamra sig efter väggen som en geckoödla.

Basílica de Santa Maria de los Reales Alcázares från Úbeda och en vacker innegård till någon historisk betydelsefull byggnad får avsluta denna kavalkad av extra allt. Även om Úbeda också är ett världsarv så kom staden lite med på köpet 2003 när förhållandevis lilla Bazea fick den fina utmärkelsen, där de riktiga juvelerna finns. Det som även skiljer städerna åt är att Bazea saknar ytterområden med sin problematik. Vi knallade igenom några gånger i utkanten av Úbeda, där det faktiskt var riktig misär och höll på att gå ”illa”. Vi kom gående efter en mur som var prydd med tvätt då skurvatten kastas över muren en meter bakom oss, ibland ska en ha tur 😊.

Dags att rulla vidare så dagen börjar med en rask promenad för en frukostbaguette men affären är stängd, på en onsdag! Det visade sig att vi bodde granne med ett bageri som tursamt var öppet. Men vad är nu detta? Jo, det visade sig att vara Andalusiendagen. Så våra planer strandade för kanske det kan bli något storfirande av allt detta trummande? Så den 28 februari firas högtidlighållandet av folkomröstningen 1980 vilket är en hyllning till självständighets demonstrationer 1977 och symboliserar regional identitet och stolthet. Och något som en verkligen har förstått är att det går att göra röd dag av nästan allt här i España!

Men inte blev det något firande här inte, det fick bli en tur genom olivodlingarna där beskärningen är i full gång. Alltså vilket jobb, det är ju miljontals träd och alla har de dessutom enskild bevattning!

Nåja, vad är en tur mot bergsbyar i Spanien? Den kan ju vara fruktansvärt nagelbitande… och dö-jobbig…. och svindlande och alldeles, alldeles underbar (när en väl kommer fram)

Vad gör en inte för att få sig en kaffe? Jo en tar en häst och rider till fiket och fixar en take away! Den korpulente ryttaren har därefter klara problem att få hästen att samarbeta under fikat. Så pinsamt… vi stoppar med cyklar mitt i gatan, bilar tutar, panikförflyttning, hamnar i blomrabatten samtidigt som en försöker kväva ett bubblande skratt och mobilen fastnar i bh:n, ja det blev ju ialla fall en ryggtavla 😊 Via serpentinvägar över berg och djupa dalar har vi lyckats ta oss till den lilla bergsbyn Elche de la Sierra med drygt 3900 invånare i området Parque Natural de las Sierras de Cazorla, Segura y Las Villas.

Nu gillar vi läget, här finns allt vi kan önska!  Inklusive två fria swimmingpooler (de gröna kvadraterna) och så den poserande mannen, såklart 😉. Men om jag ska vara riktigt ärlig så går våra känslor isär iallafall när det gäller att åka serpentinvägar med stup efter sidorna, en älskart och den andra är skiträdd. Men eftersom det är så otroligt vackra vyer och spännande byar så är det värt att åka med fjärilar i magen 😊.

Bästa lördagsmorgon med ”Spanarna” och därefter veckans huvudbry ”Melodikrysset”, woho så nice!

Jaha, vad har denna lilla by att erbjuda då! Nja inte så mycket som city, några butiker, fik, enklare ”mathak”, pubar och så en imponerande kyrka mitt i smeten, såklart! Kyrkan är från 1700-t i neoklassisk stil och byggd nästa helt i sten. Och så alla mysiga gränder där en t.o.m. får köra med husbil, i båda riktningarna!

Och som sig bör så har alla städer med några tusen invånare minst en Bazar, vilket verkar ersätta våra loppisar. Där finns ”allt” en inte viste att en behövde, importerat från Wish, Amazon mm. och det finns faktiskt en viss ordning i kaoset (i alla fall från början).

Efter att ha gått i bergen och på landsbygden så är det läge att besöka en turistattraktion nästgårds Cascada Letur (ett vandringsområde med fina vattenfall). Enligt Google ser det ut att bli en behaglig tur, visserligen över några berg men rutten beräknas till 1 h enkel tur med cykel, så får det bli! Eftersom det är en vindstilla dag med full sol så packar vi ett par liter vatten och lite nödproviant (en har ju lite erfarenhet av hur det kan gå). Fantastiska målningar pryder alla tänkbara portar till byn, så lite svårt att låta bli en pose 😊. 

Mitt ute i ingenstans så dyker en begravningsplats upp. En kan inte låta bli att beundra dessa smarta och vackra begravningsplatser (även om det mestadels är plastblommor). I mitten fanns en vacker park och runt om uppskattningsvis 30 liknande gångar med familjegravar och under tak i tre nicher, så otroligt praktiskt. Som jag förstår så förvaras kroppen (eller askan) vanligtvis 1 – 50 år i nichen för att därefter flyttas till en gemensam gravplats. Det jag vet med säkerhet är att om du som utlänning dör i Spanien så är det bråttom som den, för inom 24 – 48 h ska kroppen begravas eller kremeras.  

Ut på tur, aldrig sur! Men en har inte riktigt vant sig vid värmen och vindstilla väder så bra sur blev en. Det blev en mysig start på vår tur, vi rullade nedför på en liten slingrig asfaltsväg, nästan helt utan bilar. Efter en gigantisk stigning på en väg som övergått till stenväg fick vi en fin vy över ”vår” stad och odlingarna, uteslutande mandel- och olivträd. Och det var nu vi tänkte att vi är väl uppe på toppen…

På toppen var vi men sedan gick det nerför för att snabbt vända uppför mot nästa topp. Underlaget var allt utom bra, även fast vi hade mtb-cyklar så gick det inte att nyttja utförsbackarna. Det var lösgrus, större stenar och vägkratrar”. Det var nu som Peder prompt skulle inspektera min påstådda rutt. Ja okey då, en hade kanske inte kollat så noga och den utlovade timmen var nu uppe i 2 h och då hade vi endast 20 minuter kvar till mål, alltså 1/3 av sträckan 😉. Och eftersom det var så otroligt skönt att ta det lugnt på förmiddagen så insåg vi att det skulle bli mörkt innan hemkomst. Till appens försvar så står det att cykelturer inte alltid överensstämmer, för egen del saknas dock bra försvar 😊.  

Så mot alla mina principer gick jag med på att vända hemåt (målet var ändå säkert en turistfälla). Och väl till pass kom den medhavda provianten. Men vilken otroligt vacker tur vi fick oss på landsbygden och i bergen. Lite tragiskt var dock alla fina gårdar vi passerade som var avbefolkade och höll på att förfalla. Nu ska sägas att hemvägen var betydligt behagligare, visserligen gick det konstant uppför till utsiktsvyn över staden, därefter fick en stå och hålla på bromsen men… Stader ligger väldigt högt så vi avslutade envist med att trampa uppför, för att avsluta med en djävulsbacke till vårt hem. Det är då jag inser att det inte finns mycket kvar att ge, bara sista branta backen, knappt styrfart, är redo att ge upp när vi passerar djävulsbackens pub…

-          Kom igen, kom igen… skanderar mellan husen av pubgäster, PÅ SVENSKA! 😊

Ja men den här lilla turen på 3,2 mil gick ju bra till slut!

Vi rullade vidare mot högre höjder och bosatte oss 2 mil västerut i den gemytliga bergsbyn Molinicos med ca 800 invånare. Två större vattenflöden rinner samman till Arroyo de Fuente - Higuera så det fanns faktiskt gott om vatten i byn vilket medför att byn grönskar. Men det strömmade inget vatten i stadens ”ström”, hur kom det sig? Kanske beror det på att de samlar upp inkommande vatten i vackra dammar och säkrar vattentillgången till byn? Men borde inte det medföra att byn längre ner går torre om den saknar har biflöden? Hur som helst så är det inte så underligt att de krigar om naturtillgångar i världen.  

Alltså vilken pärla, extra allt! Att bara planlöst strosa runt i dessa underbara gränder och få historien berättat genom tavlor som sitter uppe i staden. Känslan av att förflyttas i tiden och nästan lite spöklikt, inte en människa i sikte… Förtrollningen bryts då det bokstavligt hoppar fram en äldre herre som saknar både hygien och tänder. Ivrigt drar med oss till sin dörr varpå han kommer ut med en stor hammare och en tygpåse full med mandel. Hamrar fram mandelfröet (mandelträd tillhör rosenväxterna och har frön, trots att det ser ut som nötter med skal) och ger oss provsmakning. Ja, det smakade som all annan sötmandel… HELA påsen för 5 €. Med endast 1 € på fickan är vi nu med sötmandel (dock inte hela påsen). Hans stora besvikelse kompenserades med att vår bästa dörrmatta fick fötter (hoppas att den kommer väl till användning, eller ger bra betalt). Tur det finns Bazar 😊.

En kan verkligen gå överallt i byn. Lite försiktigt tassar vi fram och kollar runt hörnet, är det hemma hos eller kommer vi vidare? Häftiga målningar pryder husfasaderna och de har sitt ursprung från Amanece, que no es poco.

Byn är känd från filmen Amanece, que no es poco (1989) som utspelar sig i byn. Det fiktiva pensionatet är centralpunkten i filmen och likaledes stadens stolthet. Filmen är en komedi där stadens invånare vägrar följa överheten, vilket leder till en massa ”tokigheter”. Som hyllning finns 10 olika scener uppmålade och andra konstnärliga kännetecken från filmen pryder staden.

Ja nu kan en ju tänka sig att ALLT är en dans på rosor… Det är svinkallt här uppe i bergen! Till att börja med så finns det ingenstans att fylla på gas i området, vilket innebär att det lilla vi har ska räcka till matlagning och kylskåp så länge som möjligt. Så ganska tufft att stiga upp på morgonen 😊. Så det är bara att värma upp sig med en topptur i de fantastiska omgivningarna! Rutas Bujero – Molinicos står på dagens program, 12 km med 342 m stigning och en beräknad rutt på 3 h (4 km/h nja, mycket skeptisk till det). 

El baguette y agua i ryggan, vi ger oss av. De +4℃ är nu ett minne blott, det är linne och shorts som gäller. En liten stenig stig leder oss stadigt uppåt och oavsett hur långt upp vi kommer så finns det odlingar med mandel- och olivträd. Hur bönderna lyckas ta sig med traktor till odlingarna är imponerande. Med det går faktiskt vägar med vägnummer ABXXX(X) upp mot topparna och dessa vägar får även vi köra på (dock inte att rekommendera då de bitvis har eroderat bort). Det är vårharvning som gäller just nu för att luckra upp ”jorden”, eller de stenar som träden otroligt nog kan växa i. En kan inte låta bli att imponeras av de etageodlingar som en gång i tiden kom till (utan traktor).

Leden tar oss till ett välplacerat klocktorn som har sörjt för ”tiden” i flera olika byar. Från tornet så skymtar en av de alla övergivna bergsbyarna. Oklart hur länge byn har förfallit, att döma av byggnadsmaterial så är det inte många decennier då bl. a. spegeldörrar delvis sitter kvar.

Å så når vi vårt mål El Bujero på 1090 m med imponerande panoramavy över Elche de Sierra och Letur. Dock inte målet för turen, nu bär det vidare över berget för att slutligen inta Molinicos från andra sidan. En fantastisk upplevelse, 20 000 steg, lite stumma i benen och 5,5 h senare intar vi hemmet 😊.

Vi fullkomligen älskar de olika bergsbyarna, vilket kanske är lite främmande? Efter 7 veckor på rull har vi mött en svensk och det var vid IKEA 😉. De som rullar här kommer från E, D, NL, F, B, CH, GB och ILR inte en endaste S (en börjar bli lite registreringsskyltsskadad). Hurusom så var målet att lära känna så många bergsbyar som möjligt i detta område men…Nu väntas minusgrader och snö! Så vi rullar nerför bergen mot några plusgrader, regn och sämre luftkvalitet, fyller på gas till värmesystemet och inväntar nästa varmfront (nästa vecka). Det lutar åt ett nytt puzzel 😊.