Mysiga bergsbyar, utskällda, äkta fåraherde, hedrat lärare och 7 gamar!

 

Sämre kan en bo! Vi rullade vidare och slog oss ner i supermysiga La Guardia de Jaén med 4500 invånare. Med en fantastisk utsikt över staden, olivodlingar, bergstoppar med kvällssol från klätterklippor, solbänkar och ett slott gör att denna plats hamnar högt upp på ”listan”. Trots att det var en riktig kringelekrokkoves att ta sig dit, det var det värt!

Nattvy över slottet Castillo de La Guardia de Jaén och den förfallna framsidan (baksidan?) där det nu verkar bo folk i en liten påbyggnad (ett litet kyffe, mer som en skräpbod). Slottet är mycket gammalt (oklart) men ombyggd i omgångar, från typ 1100-talet (olika källor).

Trappor som en inte fick nog av att utforska, slingrar sig uppför staden och fortsatte på höjden med små gator. Var en än trasslade sig så möttes en av trevliga människor (även när en nästan trasslade in sig hemma hos). Parkerade bilar i alla dessa backar är imponerande, de måste lita fullt ut på handbroms och växlar för hjulen är nästan alltid i färdriktning. Dessutom så verkar det inte spela någon roll om de är parkerade i körriktning eller inte (kanske ensam om att ha blivit bötfälld för den parkeringen?). Bilens plats nära dörren är superviktig här.

Det gamla torget Plaza de Isabell II ”de los Cinco Caños” med 5 bronspipor från betydelsefull vattenkälla (1500-talet) och fontänen av Maria Magdalena (replik).

Ayuntamiento (stadshuset) mitt i smeten och ett kloster Santo Domingo från 1300-talet med schysst tvättinrättning.

Dags att utforska omgivningen. Vi slog oss in på en rundtur mot toppen där en kyrka skulle ligga och därefter en grotta som var den första kända bostaden i området från 4000 år f.Kr. Härliga vyer över staden på uppvägen.

Här var de på gång de fina ludna oliverna, men det fanns även träd som dignade av mogna oliver som Peder glatt plockar, nu ska det läggas in oliver!

Och en kan ju undra var all plast tar vägen? Tydligen så går det bra att bygga bergsvägar av plast. Det är ju inte så att vi direkt saknar maskroser, här har mörk pärlhyasint lite liknande egenskaper.  

Så efter en ganska trist rullgrusväg efter Ruta San Cristóbal så var vi nu på 1000 m och den kyrka som mer verkade fungera som ett gravkapell. Ivriga tog vi oss vidare mot den kända grottan.

Vi kommer någon km då vi skymtar får och getter längre fram, häftigt! En serenad ljuder och vi omringas av 6 hundar, varav en är den häftiga boskapshunden Kangal. Inte en människa i sikte… OKEJ hur gör vi nu? Vi är verkligen inte hundrädda, prövar att gå vidare men det är inte så populärt och tiken med tuttar nästan hängande i backen är anledningen till att vi faktiskt försöker backa, hon är inte glad 😉. Då dyker det upp en tvättäkta fåraherde, varpå hundarna lommar iväg och en har sans att få upp kameran (rumpbevis). Vi uppmanas knalla på, phu!

Fåraherden och hundarna är som uppslukade i jorden, fåren och getterna kom över vägen och betar vidare. Då ser vi att han satte sig med sina hundar under trädet (inringat). Alltså så häftig upplevelse detta blev och det är ju inte utan att en skulle kunna tänka sig fåraherdejobbet, en sådan här dag 😊.

Så äntligen Cueva Cabrea en naturlig grotta och den äldsta kända bosättningen i La Guardia de Jaén från det 4:e årtusendet f.Kr. under yngre stenåldern. Röd- och ockrafärg är tydligen grottmålningar i illa skick.

Så grottan har varit bebodd ända sedan yngre stenåldern 4000 år f.Kr och är det delvis än idag (permanent av kråkor som inte var glada i oss) och förmodligen av får och getter. Det luktade får och golvet bestod av ca 50 cm trampad spillning. Kan tänka att fåraherden även tar skydd i grottan vissa dagar.  Ett fungerande vindskydd/förgård till grottan och en skaplig utsikt från grottan.

Klaga aldrig på olivpriset! Spanien är med sina 300 000 000 olivträd världens största producenter och detta område som vi befinner oss i är de som levererar mest (mestadels inom landet). Ett träd blir 50 år innan det ger bra skörd och som jag nämnt förut så behandlar alla träd som individer! Vi var med då de skördade några träd och de skakar träden med traktor eller roterande kratta (typ häcksax) och det ömtåliga ”guldet” fångas upp i uppspända tygstycken.

Så till Peders skörd som han skulle lägga in, innan han läste på om processen😊. Oliverna kryssas i skaftänden och läggs i vatten ca 10 dagar så beskan dras ur. Därefter så läggs de i lag (av olivolja eller annan smaksättning) i minst 3 månader men helst 1 år. Så de åkte i sopen! Och vi nöjde oss med att baka i vår lilla ”ugn”.  

För efter sol så kommer regn, det regnade (delvis hagelblandat) och blåste dagen efter vår topptur. Tur hade vi, lyckades precis klara snögränsen. Men trots regn så haglade det in med husbilar hela kvällen och natten. Från att ha varit några få husbilar så stod det på morgonen 16 bilar, alltså vad har vi missat?

Det visade sig vara ett lopp till minne av traktens son Victor Araque, idrottslärare och idrottare som omkom 2013. Trail Cueva Cabrera där de gick, sprang och cyklade samma tur som vi gick. Vilken folkfest det blev och så häftigt avslut då alla bjöds på tapas, paella och öl! Alltså underbart extra allt!

Efter den fantastiska hyllningen rullade vi vidare till Cabra ytterligare en underbar bergsby med cirka 20 000 invånare.

Ja men det började ju sisådär… dessa underbara vägbeskrivningsappar. Denna gång så var det kanske lite självförvållat, då vi missade en avfart. Rutten beräknades om och vi hamnade in i smeten. Det var inte många centimeter till godo när en kom infläskandes med en stor husbil på dessa bakgator. Vi kom fram till slut men en tveksamt liten tunnel och enkelriktat, tunneln klarade vi oss från men kanske att vi inte riktigt följde alla regler.

En perfekt dag för en tur, genom tunneln mot bergen och massor med geologisk historia. Härlig försommarkänsla, grönt och med mycket spring i benen. Älskar vallmo!

Lite historia på vägen där de huggit ut sten (typ pimpsten) till kvarnar, slipstenar och mina fötter (funkade perfekt).

Bildbevis om än ett dåligt sådant, men 7 stycken grågamar (tror vi efter beteendet) finns även lamm- och gåsgam men tvek på dem, och det är inte lätt att ta bilder på himmelsobjekt då det syns nada. Men sjukt stolt över beviset 😊.

Efter en stadig vandring uppför, utefter en liten väg så kom vi till denna underbara mc-väg som ledde upp till toppen. Gick det att gena i kurvorna? Nej det är staketat typ överallt och där det inte är det, så är det snårig vegetation. Oj vad vi saknade våra hojar ☹.

Väl uppe på toppen med 500 höljdmeter i benen, där härliga vandringsleder bredde ut sig hade vi så pass självinsikt att det skulle bli lagom att ta sig ner. Två alternativ fanns:

1.     Gå samma slingrande jobbiga väg tillbaka eller,

2.     Satsa på 30⸰ nedför efter (Peders) app… 

Valet kändes självklart och här är den coola jävulsporten! Vi började trippa nerför den 30⸰ vägen med ömmande tår. Det kändes inte helt bra då vi fick passera några stängda grindar med vetskapen av att typ 99% av inhägnade områden skyddas av vakthundar. Men som min kära sambo sa: leden går här för det är prickat på kartan! Ja vi kom såklart fram till en låst grind med höga staket runt om och tvingades vända UPPFÖR (och nu var vattnet slut). 2000 steg tog det att komma tillbaka på ruta 1 jag räknade dem alla. Och ja, såklart var det fel på kartan och spanjorerna och... tillslut höll han tyst så vi lyckades hålla samman hela lååånga vägen hem, 31 000 steg senare!

En vilodag för våra fötter som på sin höjd klarade öppna sandaler, gick ju sådär… Promenadstråk under vackra citrusträden som ser så läskande ut, men smakar surt som räven och de vackra gränderna (där jag lyckade obemärkt få ytterligare några skott).  

En mil senare efter att ha flippfloppat sig genom staden så kändes det fantastiskt att sätta sig ner i solen och avnjuta bl. a. en ost som vi fyndat, som visade sig vara gjord på komjölk och lax 😊. En gul lapp satt på rutan som deklarerade att vi måste flytta oss. De skulle snygga till inför festival och platsen var upptagen. Så vi rullade vidare mot nästa lilla bergsby där de istället gjorde allt för att vi skulle få plats (trots att det inte fanns plats). Alltså jag älskar dessa underbara spanjorer, fortsättning följer…