Nåja, vad är en tur mot bergsbyar i Spanien? Den kan ju vara fruktansvärt nagelbitande… och dö-jobbig…. och svindlande och alldeles, alldeles underbar (när en väl kommer fram)

Vad gör en inte för att få sig en kaffe? Jo en tar en häst och rider till fiket och fixar en take away! Den korpulente ryttaren har därefter klara problem att få hästen att samarbeta under fikat. Så pinsamt… vi stoppar med cyklar mitt i gatan, bilar tutar, panikförflyttning, hamnar i blomrabatten samtidigt som en försöker kväva ett bubblande skratt och mobilen fastnar i bh:n, ja det blev ju ialla fall en ryggtavla 😊 Via serpentinvägar över berg och djupa dalar har vi lyckats ta oss till den lilla bergsbyn Elche de la Sierra med drygt 3900 invånare i området Parque Natural de las Sierras de Cazorla, Segura y Las Villas.

Nu gillar vi läget, här finns allt vi kan önska!  Inklusive två fria swimmingpooler (de gröna kvadraterna) och så den poserande mannen, såklart 😉. Men om jag ska vara riktigt ärlig så går våra känslor isär iallafall när det gäller att åka serpentinvägar med stup efter sidorna, en älskart och den andra är skiträdd. Men eftersom det är så otroligt vackra vyer och spännande byar så är det värt att åka med fjärilar i magen 😊.

Bästa lördagsmorgon med ”Spanarna” och därefter veckans huvudbry ”Melodikrysset”, woho så nice!

Jaha, vad har denna lilla by att erbjuda då! Nja inte så mycket som city, några butiker, fik, enklare ”mathak”, pubar och så en imponerande kyrka mitt i smeten, såklart! Kyrkan är från 1700-t i neoklassisk stil och byggd nästa helt i sten. Och så alla mysiga gränder där en t.o.m. får köra med husbil, i båda riktningarna!

Och som sig bör så har alla städer med några tusen invånare minst en Bazar, vilket verkar ersätta våra loppisar. Där finns ”allt” en inte viste att en behövde, importerat från Wish, Amazon mm. och det finns faktiskt en viss ordning i kaoset (i alla fall från början).

Efter att ha gått i bergen och på landsbygden så är det läge att besöka en turistattraktion nästgårds Cascada Letur (ett vandringsområde med fina vattenfall). Enligt Google ser det ut att bli en behaglig tur, visserligen över några berg men rutten beräknas till 1 h enkel tur med cykel, så får det bli! Eftersom det är en vindstilla dag med full sol så packar vi ett par liter vatten och lite nödproviant (en har ju lite erfarenhet av hur det kan gå). Fantastiska målningar pryder alla tänkbara portar till byn, så lite svårt att låta bli en pose 😊. 

Mitt ute i ingenstans så dyker en begravningsplats upp. En kan inte låta bli att beundra dessa smarta och vackra begravningsplatser (även om det mestadels är plastblommor). I mitten fanns en vacker park och runt om uppskattningsvis 30 liknande gångar med familjegravar och under tak i tre nicher, så otroligt praktiskt. Som jag förstår så förvaras kroppen (eller askan) vanligtvis 1 – 50 år i nichen för att därefter flyttas till en gemensam gravplats. Det jag vet med säkerhet är att om du som utlänning dör i Spanien så är det bråttom som den, för inom 24 – 48 h ska kroppen begravas eller kremeras.  

Ut på tur, aldrig sur! Men en har inte riktigt vant sig vid värmen och vindstilla väder så bra sur blev en. Det blev en mysig start på vår tur, vi rullade nedför på en liten slingrig asfaltsväg, nästan helt utan bilar. Efter en gigantisk stigning på en väg som övergått till stenväg fick vi en fin vy över ”vår” stad och odlingarna, uteslutande mandel- och olivträd. Och det var nu vi tänkte att vi är väl uppe på toppen…

På toppen var vi men sedan gick det nerför för att snabbt vända uppför mot nästa topp. Underlaget var allt utom bra, även fast vi hade mtb-cyklar så gick det inte att nyttja utförsbackarna. Det var lösgrus, större stenar och vägkratrar”. Det var nu som Peder prompt skulle inspektera min påstådda rutt. Ja okey då, en hade kanske inte kollat så noga och den utlovade timmen var nu uppe i 2 h och då hade vi endast 20 minuter kvar till mål, alltså 1/3 av sträckan 😉. Och eftersom det var så otroligt skönt att ta det lugnt på förmiddagen så insåg vi att det skulle bli mörkt innan hemkomst. Till appens försvar så står det att cykelturer inte alltid överensstämmer, för egen del saknas dock bra försvar 😊.  

Så mot alla mina principer gick jag med på att vända hemåt (målet var ändå säkert en turistfälla). Och väl till pass kom den medhavda provianten. Men vilken otroligt vacker tur vi fick oss på landsbygden och i bergen. Lite tragiskt var dock alla fina gårdar vi passerade som var avbefolkade och höll på att förfalla. Nu ska sägas att hemvägen var betydligt behagligare, visserligen gick det konstant uppför till utsiktsvyn över staden, därefter fick en stå och hålla på bromsen men… Stader ligger väldigt högt så vi avslutade envist med att trampa uppför, för att avsluta med en djävulsbacke till vårt hem. Det är då jag inser att det inte finns mycket kvar att ge, bara sista branta backen, knappt styrfart, är redo att ge upp när vi passerar djävulsbackens pub…

-          Kom igen, kom igen… skanderar mellan husen av pubgäster, PÅ SVENSKA! 😊

Ja men den här lilla turen på 3,2 mil gick ju bra till slut!

Vi rullade vidare mot högre höjder och bosatte oss 2 mil västerut i den gemytliga bergsbyn Molinicos med ca 800 invånare. Två större vattenflöden rinner samman till Arroyo de Fuente - Higuera så det fanns faktiskt gott om vatten i byn vilket medför att byn grönskar. Men det strömmade inget vatten i stadens ”ström”, hur kom det sig? Kanske beror det på att de samlar upp inkommande vatten i vackra dammar och säkrar vattentillgången till byn? Men borde inte det medföra att byn längre ner går torre om den saknar har biflöden? Hur som helst så är det inte så underligt att de krigar om naturtillgångar i världen.  

Alltså vilken pärla, extra allt! Att bara planlöst strosa runt i dessa underbara gränder och få historien berättat genom tavlor som sitter uppe i staden. Känslan av att förflyttas i tiden och nästan lite spöklikt, inte en människa i sikte… Förtrollningen bryts då det bokstavligt hoppar fram en äldre herre som saknar både hygien och tänder. Ivrigt drar med oss till sin dörr varpå han kommer ut med en stor hammare och en tygpåse full med mandel. Hamrar fram mandelfröet (mandelträd tillhör rosenväxterna och har frön, trots att det ser ut som nötter med skal) och ger oss provsmakning. Ja, det smakade som all annan sötmandel… HELA påsen för 5 €. Med endast 1 € på fickan är vi nu med sötmandel (dock inte hela påsen). Hans stora besvikelse kompenserades med att vår bästa dörrmatta fick fötter (hoppas att den kommer väl till användning, eller ger bra betalt). Tur det finns Bazar 😊.

En kan verkligen gå överallt i byn. Lite försiktigt tassar vi fram och kollar runt hörnet, är det hemma hos eller kommer vi vidare? Häftiga målningar pryder husfasaderna och de har sitt ursprung från Amanece, que no es poco.

Byn är känd från filmen Amanece, que no es poco (1989) som utspelar sig i byn. Det fiktiva pensionatet är centralpunkten i filmen och likaledes stadens stolthet. Filmen är en komedi där stadens invånare vägrar följa överheten, vilket leder till en massa ”tokigheter”. Som hyllning finns 10 olika scener uppmålade och andra konstnärliga kännetecken från filmen pryder staden.

Ja nu kan en ju tänka sig att ALLT är en dans på rosor… Det är svinkallt här uppe i bergen! Till att börja med så finns det ingenstans att fylla på gas i området, vilket innebär att det lilla vi har ska räcka till matlagning och kylskåp så länge som möjligt. Så ganska tufft att stiga upp på morgonen 😊. Så det är bara att värma upp sig med en topptur i de fantastiska omgivningarna! Rutas Bujero – Molinicos står på dagens program, 12 km med 342 m stigning och en beräknad rutt på 3 h (4 km/h nja, mycket skeptisk till det). 

El baguette y agua i ryggan, vi ger oss av. De +4℃ är nu ett minne blott, det är linne och shorts som gäller. En liten stenig stig leder oss stadigt uppåt och oavsett hur långt upp vi kommer så finns det odlingar med mandel- och olivträd. Hur bönderna lyckas ta sig med traktor till odlingarna är imponerande. Med det går faktiskt vägar med vägnummer ABXXX(X) upp mot topparna och dessa vägar får även vi köra på (dock inte att rekommendera då de bitvis har eroderat bort). Det är vårharvning som gäller just nu för att luckra upp ”jorden”, eller de stenar som träden otroligt nog kan växa i. En kan inte låta bli att imponeras av de etageodlingar som en gång i tiden kom till (utan traktor).

Leden tar oss till ett välplacerat klocktorn som har sörjt för ”tiden” i flera olika byar. Från tornet så skymtar en av de alla övergivna bergsbyarna. Oklart hur länge byn har förfallit, att döma av byggnadsmaterial så är det inte många decennier då bl. a. spegeldörrar delvis sitter kvar.

Å så når vi vårt mål El Bujero på 1090 m med imponerande panoramavy över Elche de Sierra och Letur. Dock inte målet för turen, nu bär det vidare över berget för att slutligen inta Molinicos från andra sidan. En fantastisk upplevelse, 20 000 steg, lite stumma i benen och 5,5 h senare intar vi hemmet 😊.

Vi fullkomligen älskar de olika bergsbyarna, vilket kanske är lite främmande? Efter 7 veckor på rull har vi mött en svensk och det var vid IKEA 😉. De som rullar här kommer från E, D, NL, F, B, CH, GB och ILR inte en endaste S (en börjar bli lite registreringsskyltsskadad). Hurusom så var målet att lära känna så många bergsbyar som möjligt i detta område men…Nu väntas minusgrader och snö! Så vi rullar nerför bergen mot några plusgrader, regn och sämre luftkvalitet, fyller på gas till värmesystemet och inväntar nästa varmfront (nästa vecka). Det lutar åt ett nytt puzzel 😊.