På rull i Andalusien: Cuevas de San Marcos och Loja

Skatten finns här! Det är här vi ska leta och det är här vi hittar dessa sagoväsen till befolkning. Men trevligheterna börjar redan strax innan den mysiga bergsbyn Cuevas de San Marcos med ca 3700 invånare i Andalusien. Då det återigen förväntas komma in kyla och regn så förbereds för pysseldagar och vad kan passa bättre än ett puzzel?

Ganska tragiskt att behöva leta leksaksaffärer i Spanien, men så är fallet och en vill ha ett någorlunda utbud av puzzel. Så vi klev in i affären och en supertrevlig señora hälsade oss välkomna (medan två expediter försöker gömma sig bakom disken). Det visade sig att hon hade en son som var utbytesstudent i Oxford och vi blev talandes en lång stund, på engelska! Jag testade mina spanska skills och när jag nu lärt mig att puzzel heter puzzel även på spanska så var det inga problem, trodde jag… hon fattade nada! Då fick en gå vidare på rompecabeza och då lös hon upp och lärde mig det krångliga spanska uttalet för puzzel 😊. När en senare skulle betala visade det sig att ”expediten” var en kund som expediterna skickat fram för att slippa prata engelska. Ja det går ju sådär med att lära sig prata språket 😉.

När vi väl kom fram till Cuevas de San Marcos fanns det ingenstans för oss att stå med husbilen då det rustades för fiesta, som visade sig vara en hundutställning. Arbetarna som jobbar inför utställningen gjorde allt för att vi ska få plats. De avbröt sina jobb, kontaktade engelsktalande vänner som förklarar och beklagar, det gavs ut mobilnummer och extra allt. Vi blev så välkomnade och alla i den lilla byn hade sedan koll på oss ”hjärta”.

På väg mot ytterligare en av alla naturliga grottor som bildats från den geologiska dinosaurietiden. Rätt coolt att få böta 3000 € (närmre 34 000 kr med dagens valutapåslag) för att dumpa skräp. Spanien är förbudens land och regler tycks tolkas fritt så om böter ges eller ej beror säkert på dagsformen 😊. I vanlig ordning hade Peder kollat ut en genväg till grottan på sin app, vilken startade med att de varnade för lösgående hundar. Och mycket riktigt 6 hundar, modell mindre/medelstora kom utrusande, skällande samtidigt som vi såg husse som ignorerade både hundar och oss, så vi knallade lugnt vidare.

Strax därefter dök två gigantiskt stora bestar upp från ingenstans (oklar ras, typ fårhundar), avvaktande och hotfullt började de gå mot oss morrandes med hög ragg (den med högsta raggen hade munkorg) och inte en människa i sikte. Och jag kan lova att en inte tar fram mobilen för att dokumentera, det handlade mest om att komma oskadd ur situationen. Vi har fått rådet att ignorera och bara knalla på men glöm, det blir riktigt hotfullt för nu började de komma mot oss. Samtidigt som vi sakta börjar backa och med lugnande röst Easy… easy (??? kom säkert från någon filmscen). De följde oss på 5 meters avstånd till deras gräns då vi kunde vända oss om och börja andas ”phu”. Alltså, jag vet inte om jag någonsin känt att vi varit så fel ute. Hurusom nu lyfte mannen på huvudet när vi passerade och hälsade och jag tyckte faktiskt att han smålog 😊.

När vi väl gått runt allt kom vi till starten för Melina Belda rute vid ett museum som var stängt och utgjorde nu ett tillhåll för bilburna grabbar. De såg en aning kaxiga ut men av alla dessa tvivelaktig, skumma, ljusskygga, personer vi stött på har en aldrig känt sig hotad, lite obekväm kanske men absolut inte hotad, dels kanske för att vi ”sökt” upp dem och ”en kackar inte i eget bo” men framförallt tror jag att de har så stor respekt för äldre. Så många situationer som vi sett äldre framför allt kvinnor läxat upp den yngre generationens män. Så med en hälsningsfras bryts alla spänningar.  

Men var är den beryktade grottan? Vi går och vi går och det går himla massa uppför. Stigen blir sämre och till slut får en dra sig lodrätt uppför med rep och darriga ben, där stannar jag (inringad) långt utanför min comfortzon! Peder fortsätter upp på toppen men utan att hitta någon grotta. Det visade sig att vi redan passerat grottan och nu följt arkeologernas stig. På toppen fanns Medina Belda, resterna av den antika bosättningen i staden (endast 2 % har arkologerna blottlagt, 2 husgrunder) men de har identifierat en hel stad av hus, gator torg och detta är topnotch klassat och ”… på grund av dess höga läge och svåra åtkomst.” har de inte lyckats gräva ut mer. Ja men det var ju kul att läsa efter att jag släpat mig upp för branten.

Å här var hon Belda grottan! I området bröts Camorro-kalk på 1900-talet, regnvatten cirkulerade i det delvis ihåliga berget och denna ”nya grotta” dök upp och med en stalagmit i mitten med profilen av en jungfru.

Traditionen säger att det bodde en demon i grottan som vakade över staden. En munk vågade besöka grottan genom att göra korstecknet med två växter och hopbundna händer ”djävulen med grenarna”. Därav uppkom traditionen att binda ”Dialblo” på Markusdagen vilket i sin tur lovar lycka för hela året.

Jungfru eller demon?

Och så klart fanns det fler grottor att upptäcka. Vi tog oss även upp till denna nya (stora) grotta som förmodligen sitter samman med den gamla grottan. Till denna grotta såg det ut att vara typ inträde men det var uppklippt staket så vi trampa på. Hm… dessutom var det dålig stig och flera stenras… Åh ja, efter att tolkat skylten innan grottan så var den stäng sedan 2015, Natura 2000 skyddat område till förmån för artskydd av bl a populationen av fladdermöss, ops!

Grottvy av stadens imponerande idrottsanläggning och poolområde för de ynka 3700 invånarna! Men som vi sett så har flera anläggningar OS-ringarna, vilket kan vara förklaringen till fina anläggningar i små byar. Av EU:s Covid bidrag gjordes mängder med paddelbanor, ingen by utan paddel 😊

Till slut kom det utlovade regnet och vi fick mysa med Mello och puzzel 😊.

Dags att dra vidare och vi kom 1 km då Peder sladdar in efter vägen, ivrig som den, den är här! Precis ovanför bilen, ut, ut! Ja men så klart är det jag som ska ut, barfota i lersmäck för att fota något som inte syns i mobilen. Helt onödigt och till och med fånigt att lägga ut denna bild av den beryktade gåsgamen (munkgam), en av de största med vingspann upp till 291 cm. Niclas Ahlberg (naturfotograf, fotar inte med mobilkamera), så här ser gamen ut på riktigt 😊.

Vi kom till staden där vi planerat att bo vid en arena, men vägarna var avspärrade då det pågick stadsmaraton. En ivrig holländsk kvinna kom viftandes ”I know a way, follow me!” Hon körde före oss med sin lilla husbil och alltså hon trasslade in oss på bakgator där det inte gick att backa sig ut från, via trottoarer upp och ner lyckades vi till slut komma fram med bohaget någorlunda på plats. Och här blev det ett himla drag då tävlingen avslutades och en fotbollsmatch på storbild med tillhörande öl i plastmuggar. Alltså vilken upplevelse!

Allt detta cirkulerande vatten i städer och så även i gamla delen av Loja (uttalas Loxa) med dryga 20 000 invånare. Staden påminde lite om en sliten förort 1,5 h före Malaga (450 m.ö.h.). Men vi gav staden en chans och begav oss på upptäcktsfärd.

På väg mot slottet hittade vi denna antika tvättinrättning. En kan föreställa sig slottets tvätterskor samlade på knä, skrubbande, piskande all tvätt.

Inte gick det att nå slottsruinerna högst upp i staden, det var bommat överallt och vi hamnade på folks bakgårdar i ett väldigt slitet område. Men vi hittade den vackra Iglesia de San Gabriel från 1600-talet (som dessvärre var låst).

Det blir inte vackrare än så här! Vallo i full blom och vitsenap med sina gula blommor (som en faktiskt gör senap av).

Det var vatten i Río Genil som ringlade längs staden där det fanns en för landet exklusiv gräsmatta med promenadstråk och en himla massor av bevattningsanordningar. Det var premiär på gräsklippning och omgivande växter står snart stå i full blom. Pollen överallt och osubventionerad allergimedicin ☹.

Vi tog oss upp mot bergen via gränder som en knappt trodde att en skulle komma vidare i. Trappor och små korridorsgator ledde oss förbi hemarbetande kvinnor. Fördelen att gå ”hemma hos” i staden är att det oftast är små lösa hundar som vaktar och att människorna vi träffar på är trevliga (bara en hälsar glatt). Nackdelen är att det tar på krafterna, dels är det faktisk obekvämt pinsamt att kliva på till deras ofta ganska utsatta människors inre (därav klarar jag inte av att fota). För fösta gången blev vi attackerade av en vaktande liten hund, som högg tag i Peders skosnören och knöt upp dem 😊. När vi lite längre bort ”obekymrat” passerade igenom en skara av äldre kvinnor, skakade de bekymrat på huvudena. Tydligen var den lille rackaren ökänd i hela området.   

Vi gav lite upp på berget, vände vid en kyrkruin då det var varmt och inte så upphetsande. På vägen ner passerade vi tågstationen ”San Francsico” som klart påminde om förlagan med välbevarad cistern för ångloken. Dessvärre verkade det som om tågen slutat att stanna, allt var igenbommat. Och lite som den trötta staden kändes det så vi for vidare, mot högre höjder och snö 😊.

Mysiga bergsbyar, utskällda, äkta fåraherde, hedrat lärare och 7 gamar!

 

Sämre kan en bo! Vi rullade vidare och slog oss ner i supermysiga La Guardia de Jaén med 4500 invånare. Med en fantastisk utsikt över staden, olivodlingar, bergstoppar med kvällssol från klätterklippor, solbänkar och ett slott gör att denna plats hamnar högt upp på ”listan”. Trots att det var en riktig kringelekrokkoves att ta sig dit, det var det värt!

Nattvy över slottet Castillo de La Guardia de Jaén och den förfallna framsidan (baksidan?) där det nu verkar bo folk i en liten påbyggnad (ett litet kyffe, mer som en skräpbod). Slottet är mycket gammalt (oklart) men ombyggd i omgångar, från typ 1100-talet (olika källor).

Trappor som en inte fick nog av att utforska, slingrar sig uppför staden och fortsatte på höjden med små gator. Var en än trasslade sig så möttes en av trevliga människor (även när en nästan trasslade in sig hemma hos). Parkerade bilar i alla dessa backar är imponerande, de måste lita fullt ut på handbroms och växlar för hjulen är nästan alltid i färdriktning. Dessutom så verkar det inte spela någon roll om de är parkerade i körriktning eller inte (kanske ensam om att ha blivit bötfälld för den parkeringen?). Bilens plats nära dörren är superviktig här.

Det gamla torget Plaza de Isabell II ”de los Cinco Caños” med 5 bronspipor från betydelsefull vattenkälla (1500-talet) och fontänen av Maria Magdalena (replik).

Ayuntamiento (stadshuset) mitt i smeten och ett kloster Santo Domingo från 1300-talet med schysst tvättinrättning.

Dags att utforska omgivningen. Vi slog oss in på en rundtur mot toppen där en kyrka skulle ligga och därefter en grotta som var den första kända bostaden i området från 4000 år f.Kr. Härliga vyer över staden på uppvägen.

Här var de på gång de fina ludna oliverna, men det fanns även träd som dignade av mogna oliver som Peder glatt plockar, nu ska det läggas in oliver!

Och en kan ju undra var all plast tar vägen? Tydligen så går det bra att bygga bergsvägar av plast. Det är ju inte så att vi direkt saknar maskroser, här har mörk pärlhyasint lite liknande egenskaper.  

Så efter en ganska trist rullgrusväg efter Ruta San Cristóbal så var vi nu på 1000 m och den kyrka som mer verkade fungera som ett gravkapell. Ivriga tog vi oss vidare mot den kända grottan.

Vi kommer någon km då vi skymtar får och getter längre fram, häftigt! En serenad ljuder och vi omringas av 6 hundar, varav en är den häftiga boskapshunden Kangal. Inte en människa i sikte… OKEJ hur gör vi nu? Vi är verkligen inte hundrädda, prövar att gå vidare men det är inte så populärt och tiken med tuttar nästan hängande i backen är anledningen till att vi faktiskt försöker backa, hon är inte glad 😉. Då dyker det upp en tvättäkta fåraherde, varpå hundarna lommar iväg och en har sans att få upp kameran (rumpbevis). Vi uppmanas knalla på, phu!

Fåraherden och hundarna är som uppslukade i jorden, fåren och getterna kom över vägen och betar vidare. Då ser vi att han satte sig med sina hundar under trädet (inringat). Alltså så häftig upplevelse detta blev och det är ju inte utan att en skulle kunna tänka sig fåraherdejobbet, en sådan här dag 😊.

Så äntligen Cueva Cabrea en naturlig grotta och den äldsta kända bosättningen i La Guardia de Jaén från det 4:e årtusendet f.Kr. under yngre stenåldern. Röd- och ockrafärg är tydligen grottmålningar i illa skick.

Så grottan har varit bebodd ända sedan yngre stenåldern 4000 år f.Kr och är det delvis än idag (permanent av kråkor som inte var glada i oss) och förmodligen av får och getter. Det luktade får och golvet bestod av ca 50 cm trampad spillning. Kan tänka att fåraherden även tar skydd i grottan vissa dagar.  Ett fungerande vindskydd/förgård till grottan och en skaplig utsikt från grottan.

Klaga aldrig på olivpriset! Spanien är med sina 300 000 000 olivträd världens största producenter och detta område som vi befinner oss i är de som levererar mest (mestadels inom landet). Ett träd blir 50 år innan det ger bra skörd och som jag nämnt förut så behandlar alla träd som individer! Vi var med då de skördade några träd och de skakar träden med traktor eller roterande kratta (typ häcksax) och det ömtåliga ”guldet” fångas upp i uppspända tygstycken.

Så till Peders skörd som han skulle lägga in, innan han läste på om processen😊. Oliverna kryssas i skaftänden och läggs i vatten ca 10 dagar så beskan dras ur. Därefter så läggs de i lag (av olivolja eller annan smaksättning) i minst 3 månader men helst 1 år. Så de åkte i sopen! Och vi nöjde oss med att baka i vår lilla ”ugn”.  

För efter sol så kommer regn, det regnade (delvis hagelblandat) och blåste dagen efter vår topptur. Tur hade vi, lyckades precis klara snögränsen. Men trots regn så haglade det in med husbilar hela kvällen och natten. Från att ha varit några få husbilar så stod det på morgonen 16 bilar, alltså vad har vi missat?

Det visade sig vara ett lopp till minne av traktens son Victor Araque, idrottslärare och idrottare som omkom 2013. Trail Cueva Cabrera där de gick, sprang och cyklade samma tur som vi gick. Vilken folkfest det blev och så häftigt avslut då alla bjöds på tapas, paella och öl! Alltså underbart extra allt!

Efter den fantastiska hyllningen rullade vi vidare till Cabra ytterligare en underbar bergsby med cirka 20 000 invånare.

Ja men det började ju sisådär… dessa underbara vägbeskrivningsappar. Denna gång så var det kanske lite självförvållat, då vi missade en avfart. Rutten beräknades om och vi hamnade in i smeten. Det var inte många centimeter till godo när en kom infläskandes med en stor husbil på dessa bakgator. Vi kom fram till slut men en tveksamt liten tunnel och enkelriktat, tunneln klarade vi oss från men kanske att vi inte riktigt följde alla regler.

En perfekt dag för en tur, genom tunneln mot bergen och massor med geologisk historia. Härlig försommarkänsla, grönt och med mycket spring i benen. Älskar vallmo!

Lite historia på vägen där de huggit ut sten (typ pimpsten) till kvarnar, slipstenar och mina fötter (funkade perfekt).

Bildbevis om än ett dåligt sådant, men 7 stycken grågamar (tror vi efter beteendet) finns även lamm- och gåsgam men tvek på dem, och det är inte lätt att ta bilder på himmelsobjekt då det syns nada. Men sjukt stolt över beviset 😊.

Efter en stadig vandring uppför, utefter en liten väg så kom vi till denna underbara mc-väg som ledde upp till toppen. Gick det att gena i kurvorna? Nej det är staketat typ överallt och där det inte är det, så är det snårig vegetation. Oj vad vi saknade våra hojar ☹.

Väl uppe på toppen med 500 höljdmeter i benen, där härliga vandringsleder bredde ut sig hade vi så pass självinsikt att det skulle bli lagom att ta sig ner. Två alternativ fanns:

1.     Gå samma slingrande jobbiga väg tillbaka eller,

2.     Satsa på 30⸰ nedför efter (Peders) app… 

Valet kändes självklart och här är den coola jävulsporten! Vi började trippa nerför den 30⸰ vägen med ömmande tår. Det kändes inte helt bra då vi fick passera några stängda grindar med vetskapen av att typ 99% av inhägnade områden skyddas av vakthundar. Men som min kära sambo sa: leden går här för det är prickat på kartan! Ja vi kom såklart fram till en låst grind med höga staket runt om och tvingades vända UPPFÖR (och nu var vattnet slut). 2000 steg tog det att komma tillbaka på ruta 1 jag räknade dem alla. Och ja, såklart var det fel på kartan och spanjorerna och... tillslut höll han tyst så vi lyckades hålla samman hela lååånga vägen hem, 31 000 steg senare!

En vilodag för våra fötter som på sin höjd klarade öppna sandaler, gick ju sådär… Promenadstråk under vackra citrusträden som ser så läskande ut, men smakar surt som räven och de vackra gränderna (där jag lyckade obemärkt få ytterligare några skott).  

En mil senare efter att ha flippfloppat sig genom staden så kändes det fantastiskt att sätta sig ner i solen och avnjuta bl. a. en ost som vi fyndat, som visade sig vara gjord på komjölk och lax 😊. En gul lapp satt på rutan som deklarerade att vi måste flytta oss. De skulle snygga till inför festival och platsen var upptagen. Så vi rullade vidare mot nästa lilla bergsby där de istället gjorde allt för att vi skulle få plats (trots att det inte fanns plats). Alltså jag älskar dessa underbara spanjorer, fortsättning följer…

Vad har då Baeza och Úbeda i Andalusien att erbjuda?

 Att fly snö till förmån för regn, lite tvek på om det var så himla bra val för fy fasiken vad det har regnat och blåst denna vecka! Men gasen blev uppfylld så värmen i husbilen kan en inte klaga på.

Så vi rullade utför bergen i en svindlande färd till regionen Andalusien där vi bosatte oss i Úbeda och Baeza, vilket turligt nog visade sig vara två världsarv! Egentligen var vi endast ute efter en mack med gaspåfyllning 😊. Inte så illa vy från Baeza över olivodlingar och Úbeda samt bergen. Detta är sannerligen olivlundarnas rike, mil efter mil rullade vi förbi olivodlingar och flera olivfabriker. I städerna finns det många affärer som endast säljer produkter baserade på oliver, en hade inte en aning om att oliver kan blandas med så många otippade ingredienser. Lite tvek till om det alla gånger kan vara en fördelaktig mix… Min smörälskande sambo testade olivsmör och höll på att kräkas, tur för honom var att det gick att steka i 😉.

Ja nog har det regnat och temperaturen har varit liknande Sverige så blä ☹ men vi hade förberett oss. In i affären och fråga efter rompecabezas varpå el señor lös upp och sa: PUZZEL! Ja men varför tragglar jag med spanskan? Hur som så är det kul när vi båda engagerar oss i pysslet och nog engagerade sig min ”kära” sambo när det gällde val av puzzel. Trots mina protester om att detta puzzel är skittråkigt att lägga, inte alls som ölpuzzlet vi la, men han var mycket bestämd på att detta skulle det bli för det föreställer Bardenas Reales och dit ska vi åka!  Ja inte så svårt att räkna VEM som fick lägga detta rompecabezas 😉.

Aldrig har en väl insupit så mycket kulturellt på en och samma gång! Two stars and a wish: Fantastiskt vackert och så rent från skräp men det hade kunnat vara lite mindre att titta på för att få koll 😉.  

Överallt så trummas det! Stora som små tränar inför den trumparad La II Tamborrada som hålls den 8:e april (den heliga lördagen) då de marscherar genom Baezas gator och kungör Kristi kommande uppståndelse. Även andra ”skådespel” förekommer och vi hamnade mitt i ett där föreställande slavar under piskan skulle flytta en jättegrej som vilade på deras axlar? De något äldre trumslagarna tränade i skydd av den pampiga Plaza de toros, tjurfäktningsarena (som vi bor granne med).

Den välbevarade staden skyddas delvis av en ringmur och dessa små gator, en kan verkligen leva sig in hur det var när det begav sig. Utmed väggarna sitter ingjutna ringar till att tjudra hästen, eller om det är för tjurar.

Baeza är från Romarriket och har Spaniens bäst bevarade exempel på renässansarkitektur. Det kommer sig från att under 1500-t blev Baeza (och Ùbeda) förmöget på textilproduktionen och betydelsefulla arkitekter anlitades för att bygga nya palats, kyrkor och allmänna torg i italiensk stil. Ekonomin kollapsade på 1600-talet, vilket turligt nog gjorde att de inte hade råd att bygga nytt så befintliga byggnader blev kvar.

Baezas stora renässansverk är universitetet, grundat 1538 och även Palacio de Jabalquinto går ju inte av för hackor 😊.

En kan ju inte låta bli att kika innanför den ofta lite fallfärdiga fasaden som omger hemmen och häpnas, det är lite av en dockskåps känsla. Nu har vi inte varit hemma hos men den styling som är från försäljningsobjekt skiljer sig väldigt från det en är van vid. Det är pyntat med spets och broderier, extra allt!

Apropå försäljningsobjekt, allt utom sterilt 😊

Ett av de torg som finns i staden som ligger i någon form av linje, vilket kallas Zona Monumental, och en av portarna in till gamla staden el Pósito Real. Den speciella fontänen som ska föreställa lejon? Jag trodde först att det var avbildade amfibier. Men som Peder så klokt kom på, det fanns väl ingen på den tiden som sett ett lejon 😊

Det en lärt sig är att klockan är två när det är folksamling utanför skolan inför siestan. Anhöriga får inte komma in på området utan får snällt stå utanför och vänta. Ett typiskt schema består av lektioner mellan 9 - 17 med tvåtimmars lunchrast eller lektioner mellan 9 – 14 utan lunchrast, beroende på ålder. Det är även vanligt att eleverna har kvällslektioner. Ja det här med ”egentid” på kvällarna när barnen lagt sig verkar inte vara vanligt förekommande här, möjligtvis efter middagen som tycks intas först klockan 20.

Grundfärger omger ofta platser och byggnader där det finns yngre barn. Men det häftigaste är i alla fall det friserade trädet som är vanligt förekommande, så coolt 😊.

Andra häftiga byggnader är Katedralen i Baeza och de många vackra kyrkorna.

Folk kör faktiskt bil här! Med livet som insats när en får klamra sig efter väggen som en geckoödla.

Basílica de Santa Maria de los Reales Alcázares från Úbeda och en vacker innegård till någon historisk betydelsefull byggnad får avsluta denna kavalkad av extra allt. Även om Úbeda också är ett världsarv så kom staden lite med på köpet 2003 när förhållandevis lilla Bazea fick den fina utmärkelsen, där de riktiga juvelerna finns. Det som även skiljer städerna åt är att Bazea saknar ytterområden med sin problematik. Vi knallade igenom några gånger i utkanten av Úbeda, där det faktiskt var riktig misär och höll på att gå ”illa”. Vi kom gående efter en mur som var prydd med tvätt då skurvatten kastas över muren en meter bakom oss, ibland ska en ha tur 😊.

Dags att rulla vidare så dagen börjar med en rask promenad för en frukostbaguette men affären är stängd, på en onsdag! Det visade sig att vi bodde granne med ett bageri som tursamt var öppet. Men vad är nu detta? Jo, det visade sig att vara Andalusiendagen. Så våra planer strandade för kanske det kan bli något storfirande av allt detta trummande? Så den 28 februari firas högtidlighållandet av folkomröstningen 1980 vilket är en hyllning till självständighets demonstrationer 1977 och symboliserar regional identitet och stolthet. Och något som en verkligen har förstått är att det går att göra röd dag av nästan allt här i España!

Men inte blev det något firande här inte, det fick bli en tur genom olivodlingarna där beskärningen är i full gång. Alltså vilket jobb, det är ju miljontals träd och alla har de dessutom enskild bevattning!