På rull i Andalusien: Cuevas de San Marcos och Loja

Skatten finns här! Det är här vi ska leta och det är här vi hittar dessa sagoväsen till befolkning. Men trevligheterna börjar redan strax innan den mysiga bergsbyn Cuevas de San Marcos med ca 3700 invånare i Andalusien. Då det återigen förväntas komma in kyla och regn så förbereds för pysseldagar och vad kan passa bättre än ett puzzel?

Ganska tragiskt att behöva leta leksaksaffärer i Spanien, men så är fallet och en vill ha ett någorlunda utbud av puzzel. Så vi klev in i affären och en supertrevlig señora hälsade oss välkomna (medan två expediter försöker gömma sig bakom disken). Det visade sig att hon hade en son som var utbytesstudent i Oxford och vi blev talandes en lång stund, på engelska! Jag testade mina spanska skills och när jag nu lärt mig att puzzel heter puzzel även på spanska så var det inga problem, trodde jag… hon fattade nada! Då fick en gå vidare på rompecabeza och då lös hon upp och lärde mig det krångliga spanska uttalet för puzzel 😊. När en senare skulle betala visade det sig att ”expediten” var en kund som expediterna skickat fram för att slippa prata engelska. Ja det går ju sådär med att lära sig prata språket 😉.

När vi väl kom fram till Cuevas de San Marcos fanns det ingenstans för oss att stå med husbilen då det rustades för fiesta, som visade sig vara en hundutställning. Arbetarna som jobbar inför utställningen gjorde allt för att vi ska få plats. De avbröt sina jobb, kontaktade engelsktalande vänner som förklarar och beklagar, det gavs ut mobilnummer och extra allt. Vi blev så välkomnade och alla i den lilla byn hade sedan koll på oss ”hjärta”.

På väg mot ytterligare en av alla naturliga grottor som bildats från den geologiska dinosaurietiden. Rätt coolt att få böta 3000 € (närmre 34 000 kr med dagens valutapåslag) för att dumpa skräp. Spanien är förbudens land och regler tycks tolkas fritt så om böter ges eller ej beror säkert på dagsformen 😊. I vanlig ordning hade Peder kollat ut en genväg till grottan på sin app, vilken startade med att de varnade för lösgående hundar. Och mycket riktigt 6 hundar, modell mindre/medelstora kom utrusande, skällande samtidigt som vi såg husse som ignorerade både hundar och oss, så vi knallade lugnt vidare.

Strax därefter dök två gigantiskt stora bestar upp från ingenstans (oklar ras, typ fårhundar), avvaktande och hotfullt började de gå mot oss morrandes med hög ragg (den med högsta raggen hade munkorg) och inte en människa i sikte. Och jag kan lova att en inte tar fram mobilen för att dokumentera, det handlade mest om att komma oskadd ur situationen. Vi har fått rådet att ignorera och bara knalla på men glöm, det blir riktigt hotfullt för nu började de komma mot oss. Samtidigt som vi sakta börjar backa och med lugnande röst Easy… easy (??? kom säkert från någon filmscen). De följde oss på 5 meters avstånd till deras gräns då vi kunde vända oss om och börja andas ”phu”. Alltså, jag vet inte om jag någonsin känt att vi varit så fel ute. Hurusom nu lyfte mannen på huvudet när vi passerade och hälsade och jag tyckte faktiskt att han smålog 😊.

När vi väl gått runt allt kom vi till starten för Melina Belda rute vid ett museum som var stängt och utgjorde nu ett tillhåll för bilburna grabbar. De såg en aning kaxiga ut men av alla dessa tvivelaktig, skumma, ljusskygga, personer vi stött på har en aldrig känt sig hotad, lite obekväm kanske men absolut inte hotad, dels kanske för att vi ”sökt” upp dem och ”en kackar inte i eget bo” men framförallt tror jag att de har så stor respekt för äldre. Så många situationer som vi sett äldre framför allt kvinnor läxat upp den yngre generationens män. Så med en hälsningsfras bryts alla spänningar.  

Men var är den beryktade grottan? Vi går och vi går och det går himla massa uppför. Stigen blir sämre och till slut får en dra sig lodrätt uppför med rep och darriga ben, där stannar jag (inringad) långt utanför min comfortzon! Peder fortsätter upp på toppen men utan att hitta någon grotta. Det visade sig att vi redan passerat grottan och nu följt arkeologernas stig. På toppen fanns Medina Belda, resterna av den antika bosättningen i staden (endast 2 % har arkologerna blottlagt, 2 husgrunder) men de har identifierat en hel stad av hus, gator torg och detta är topnotch klassat och ”… på grund av dess höga läge och svåra åtkomst.” har de inte lyckats gräva ut mer. Ja men det var ju kul att läsa efter att jag släpat mig upp för branten.

Å här var hon Belda grottan! I området bröts Camorro-kalk på 1900-talet, regnvatten cirkulerade i det delvis ihåliga berget och denna ”nya grotta” dök upp och med en stalagmit i mitten med profilen av en jungfru.

Traditionen säger att det bodde en demon i grottan som vakade över staden. En munk vågade besöka grottan genom att göra korstecknet med två växter och hopbundna händer ”djävulen med grenarna”. Därav uppkom traditionen att binda ”Dialblo” på Markusdagen vilket i sin tur lovar lycka för hela året.

Jungfru eller demon?

Och så klart fanns det fler grottor att upptäcka. Vi tog oss även upp till denna nya (stora) grotta som förmodligen sitter samman med den gamla grottan. Till denna grotta såg det ut att vara typ inträde men det var uppklippt staket så vi trampa på. Hm… dessutom var det dålig stig och flera stenras… Åh ja, efter att tolkat skylten innan grottan så var den stäng sedan 2015, Natura 2000 skyddat område till förmån för artskydd av bl a populationen av fladdermöss, ops!

Grottvy av stadens imponerande idrottsanläggning och poolområde för de ynka 3700 invånarna! Men som vi sett så har flera anläggningar OS-ringarna, vilket kan vara förklaringen till fina anläggningar i små byar. Av EU:s Covid bidrag gjordes mängder med paddelbanor, ingen by utan paddel 😊

Till slut kom det utlovade regnet och vi fick mysa med Mello och puzzel 😊.

Dags att dra vidare och vi kom 1 km då Peder sladdar in efter vägen, ivrig som den, den är här! Precis ovanför bilen, ut, ut! Ja men så klart är det jag som ska ut, barfota i lersmäck för att fota något som inte syns i mobilen. Helt onödigt och till och med fånigt att lägga ut denna bild av den beryktade gåsgamen (munkgam), en av de största med vingspann upp till 291 cm. Niclas Ahlberg (naturfotograf, fotar inte med mobilkamera), så här ser gamen ut på riktigt 😊.

Vi kom till staden där vi planerat att bo vid en arena, men vägarna var avspärrade då det pågick stadsmaraton. En ivrig holländsk kvinna kom viftandes ”I know a way, follow me!” Hon körde före oss med sin lilla husbil och alltså hon trasslade in oss på bakgator där det inte gick att backa sig ut från, via trottoarer upp och ner lyckades vi till slut komma fram med bohaget någorlunda på plats. Och här blev det ett himla drag då tävlingen avslutades och en fotbollsmatch på storbild med tillhörande öl i plastmuggar. Alltså vilken upplevelse!

Allt detta cirkulerande vatten i städer och så även i gamla delen av Loja (uttalas Loxa) med dryga 20 000 invånare. Staden påminde lite om en sliten förort 1,5 h före Malaga (450 m.ö.h.). Men vi gav staden en chans och begav oss på upptäcktsfärd.

På väg mot slottet hittade vi denna antika tvättinrättning. En kan föreställa sig slottets tvätterskor samlade på knä, skrubbande, piskande all tvätt.

Inte gick det att nå slottsruinerna högst upp i staden, det var bommat överallt och vi hamnade på folks bakgårdar i ett väldigt slitet område. Men vi hittade den vackra Iglesia de San Gabriel från 1600-talet (som dessvärre var låst).

Det blir inte vackrare än så här! Vallo i full blom och vitsenap med sina gula blommor (som en faktiskt gör senap av).

Det var vatten i Río Genil som ringlade längs staden där det fanns en för landet exklusiv gräsmatta med promenadstråk och en himla massor av bevattningsanordningar. Det var premiär på gräsklippning och omgivande växter står snart stå i full blom. Pollen överallt och osubventionerad allergimedicin ☹.

Vi tog oss upp mot bergen via gränder som en knappt trodde att en skulle komma vidare i. Trappor och små korridorsgator ledde oss förbi hemarbetande kvinnor. Fördelen att gå ”hemma hos” i staden är att det oftast är små lösa hundar som vaktar och att människorna vi träffar på är trevliga (bara en hälsar glatt). Nackdelen är att det tar på krafterna, dels är det faktisk obekvämt pinsamt att kliva på till deras ofta ganska utsatta människors inre (därav klarar jag inte av att fota). För fösta gången blev vi attackerade av en vaktande liten hund, som högg tag i Peders skosnören och knöt upp dem 😊. När vi lite längre bort ”obekymrat” passerade igenom en skara av äldre kvinnor, skakade de bekymrat på huvudena. Tydligen var den lille rackaren ökänd i hela området.   

Vi gav lite upp på berget, vände vid en kyrkruin då det var varmt och inte så upphetsande. På vägen ner passerade vi tågstationen ”San Francsico” som klart påminde om förlagan med välbevarad cistern för ångloken. Dessvärre verkade det som om tågen slutat att stanna, allt var igenbommat. Och lite som den trötta staden kändes det så vi for vidare, mot högre höjder och snö 😊.