Barnvänligt, kärnkraftverk, luftföroreningar, nougat och korv!

Vi stannade i Montélimar (sydöstra Frankrike) i två nätter. Pustade ut och utforskade vad staden hade att erbjuda. Efter en go slappar morgon var turistbyrån första målet. Där fick vi insyn i stadens berömmelse då vi blev bjudna på Fransknougat, nästan allt om staden gick ut på nougat (och lavendel). Och vilar stadens grundpelare på godis så vore det väldigt osmart om det inte nyttjades, så kan kanske barn vara inblandade?  En lärdom vi fick av besöket var att mellan klockan 11 och 14 ska en ska ha go slappar tid för då ”sover” staden.

Vi begav oss upp mot stadens slott Château de Montélimar. Genom den enorma kyrkogården som var större än stadskärnan. Historiens vingslag griper tag i oss då vi tar oss fram mellan första världskrigets stupade gravar. Det är så fruktansvärt många offer, så hemskt och samtidigt så vackert och ärofullt.  

Slottet är idag inrett för ”Fångarna på fortet” och erbjuder också pysselverkstad för barn. Förvisso fick inte vi komma upp i slottet då det är vinterstängt så den vackra vy vi tänkt oss uteblev, men porten mot staden ger en hint av den pittoreska nedgången till staden och den vackra vyn.

En får liksom kisa lite när det gäller utsikten, då blir det vackert 😉 Kärnkraftverket Odyssélec de Cruas-Meysse.

En kan ju inte låta bli att fascineras över fransoserna och fransyskornas fickparkeringsskills i de trånga gränderna (det är mångt brantare än vad som syns i bilden). Och jag är evigt tacksam att vi höll oss utanför dessa stråk när vi råkade trassla oss in i staden med husbilen.

Den mysiga ingången till staden lovar gott, nu ska det bli mysigt att få strosa runt och integrera oss med lokalbefolkningen. Så länge en inte öppnar munnen så borde en tas som vilken lokalbefolkning som helst, not! Vi insåg direkt att så icke är fallet. Peder i sina skogsmullebyxor med tillhörande tursäck och jag med mina brandgula bästa walkingskor och mammas stickade vantar (även de brandgula) räckte naturligtvis för att avvika rejält. Dessutom så hade vi mössa! Gud förbjude i detta land oavsett hur isande kallt det är så går en inte klädd så i staden. Bör jag nämna att som madam har en klackskor, elegant ytterplagg och visar gärna upp stylad frisyr, absolut ingen mössa oavsett hur mycket det blåser.

Stadens vision är fin, antingen hade de pimpat ordentligt för fotografering eller så var det tillfälligt kaos under vårt besök för dessa vyer hittade inte vi. Däremot fann vi mängder av attraktioner för barn, allt från statyer, karuseller, aktivitetshus och extra allt som vi utan barnbarn inte finner så tilldragande. Så om en inte bryr sig om närliggande kärnkraftvek och ICA:s luftkvalitetsvarning som tycks ligga som ett lock över staden, så rekommenderar jag varmt denna upptäckarstad med kidsen.

Men vi hittade ”Baguettmannen”. Det franska folket har en sak gemensam det är min hypotes, att oavsett ålder, biologiskt kön, etnicitet, samhällsklass så bär de runt på baguetter. Den typiska baguettmannen får illustrera urtypen. Eftersom jag inser i skrivande stund, då vi faktiskt lämnat det iskalla Frankrike att underlaget för att dra slutsats om detta är alldeles för klent. Så en liten studie om Frankrikes baguettbärande folk står högt upp på min lista, jag återkommer med resultat och slutsats när vi tröttnat på varma Spanien. Planen att lyckas är stor då den första utmaningen om att få delta i ”bondeupproret” gick käpprätt då vi inte lyckades att få fatt på fler demonstrationer, vi såg endast spåren av protester i form av uppochnervända ortsskyltar, och lyckades dessutom inte få en enda på bild ☹   

Den smått förlägne damen får symbolisera stadens stolthet, Fransknougat med alla dess smaker.

Efter flera timmars ”lära känna” staden safari så hamnade vi återigen vid en stor fantastisk matbutik, vi liksom dras dit (som om det vore magnetiskt). Inte för att vi ska handla utan mer för att njuta av att botanisera bland det annorlunda utbudet och dess fräschör. Upplägget i de franska matvarubutikerna är att nästan allt säljs över disk, endast färska råvaror och det är ofta billigare än att välja av de få frysvaror som finns. E.Leclerc är dessutom lite av en tidsresa som tar en tillbaka till gamla Wessels och OBS-stormarknad (för er som kommer ihåg), de har allt. Peder hamnar fascinerat vid tillbehörshyllorna och konstaterar ivrigt:

-          Kolla de har alla möjliga billampor, kopplingsplintar och kabelskor!

Efter att lyckas dra honom därifrån till själva ”matsexet” så kommer nästa avtändande kommentar:

-          Jag är så jävla sugen på korv, har de ingen korv?

Ja bilden talar väl sitt tydliga språk om vem som fick sin vilja fram (idag).

Resan går vidare nästa dag och vi lyckas att ta oss över gränsen till Spanien, men först ska det självklart trassla till sig en jäkla massa. Det är ju bra konstigt att det ska vara våra transporter som blir extra minnesvärda.