Är det meningen att rulla fram ska vara de mest minnesvärda stunderna?

 

Dagen är fantastisk då vi ger oss av mot España. Solen skiner och allt lovar gott. Vi rullar i väg och hinner inte komma långt förrän vi bara måste stanna för att ta denna underbara bild. Vägarna är otroligt fina i Frankrike mestadels svart asfalt och härligt kurviga om en valt att åka motorcykel. Nu är ju inte så, än kränger det hit och en kränger det dit och eftersom en dessutom valt att fylla sig sprängfull med 110 L vatten så blir det extra kännbart i kurvorna. Där en med motorcykel valt att lägga ner sig och flyta med får en kämpa för att hålla sig på vägen. Men har en blivit bekväm och fraktar huset med sig så får en gilla läget 😊

Vi stannar till vid Lidl som verkligen lyckat att etablerat sig i Europa, de finns överallt. Det sorgliga är att de inte har det franska utbudet i svenska butiker, vilken gormetbutik och vilka råvaror! I alla fall som helst så är det lite kul att jämföra de franska priserna. Och det som sticker ut är vinerna, faktisk så är Lidl lite dyrare på vin än i andra affärer Frankrike som vi handlat i (jämförbara viner såklart). Hela 4,48€ (50 kr) för en flaska mycket god Bordeaux Château. Detta gjorde mig lite dumsnål vilket visat sig i efterhand: jäkligt korkat beslut! Vilket land har de godaste vinerna och i landet de absolut billigaste? Ja inte är det Spanien i alla fall! Med facit i handen skulle jag ha bunkrat ☹

Vi börjar närma oss Pyrenéerna och jag har en liten molande känsla i magen, klättra i berg med husbil är (för mig) ingen höjdare. Förhoppningsvis så slipper vi isiga vägar (har läst skräckpropaganda om att en inte ska ta sig över denna tid på året). Visst kan en åka stora betalvägar, men samtidigt så vill en ju komma igenom de små bergsbyarna och lära känna omgivningen (och budgeten ska ju hålla). Det finns otroligt många vinodlingar i Frankrike, men vi har så få bilder på dem (de ser egentligen inte så mycket ut för världen och har en sett några stycken så blir en lite ”mätt”). Men det häftiga är att ”vårbruket” för vinodlare i Frankrike är full gång, de beskär vinrankor. Alla övriga träd har de redan beskurit så inte en gren pekar ut. Jag var så sugen på att stanna till och fråga om jag fick hjälpa till, satt och funderade på det och kläckte ur mig det när vi åker förbi en ensam bonde som höll på att beskär. Peder lyser upp och säger:

– Ska vi stanna?

100 tankar i mitt huvud, det är ju en lång bromsstäck och en måste ju vända… och trots den strålande dagen så hägrar ju värmen, med andra ord fegade jag ur! Fasiken vad enkelt det hade varit om en fortsatt att läsa franska språket i stället för att hoppa av för att jag inte ”orkade”, det hade gjort allt så mycket lättare. 

Nu närmar oss gränsen till España men ännu bara vid ingången till Pyrenéerna, men visst är det häftigt?

Likt Lapporten välkomnar Pyrenéerna oss.

Det rullar på bra och vägarna är fortsatt fina, det lovar så gott. En bil ljusblinkar, var det på oss? Kan det hänga ut något, har vi glömt att stänga någon taklucka, eller? Nej all ser ut att var i sin ordning. Ännu en bil blinkar som bara den, men vad är det nu då?!

Som i alla stressade situationer så tillhör en inte Z-generationen och har inte en tanke på att få upp mobilen för att dokumentera, för rätt som det är så klivet en minst sagt påverkad, snudd på helt borta, halvt skitläskig man ut mitt i vägen. Peder mer eller mindre tvärbromsar, varpå mannen kommer fram till vår bil och börja banka på den innan vi inser, åk för fan! Phu skönt det var bara det… Ja men det var det ju inte, såklart. När vi väl åkt över berget för att komma ner i bergsbyn (en liten ”skithåla” som jag förträngt namnet på) så är det stopp! En liten skylt som påkallar Camino cerrado! Men vänta nu var det inte en skylt flera mil bort som vi inte riktigt hann att läsa? Återigen så har en inte vett att dokumentera, men en bil kör upp jämsides och jag tar mig ut för att pröva mina franska skills och en gentleman möter upp och på franska/kroppsspråk lyckas vi förstå att vägen faktiskt är avstängd, trots att bilar fortsatt åker förbi skylen. O, ja tar en till väster så kommer en runt men det är en väldigt lång tur. Men vi har ju all tid i världen. Han söker ögonkontakt med madam som väntande sitter i bilen, suckar, drar upp axlarna och slår ut med armarna samtidigt som han småskrattar. Och vad fan betyder det? Vi testar! 

Ja här slutar bilderna sedan var vi nästa ute på åkern och åkte och åter igen så blev det ett ganska stort påslag av stresshormon som snurrade runt i kroppen. Och inte hade en så stor lust med att stanna till för natten, med tanke på vad som drev runt i dessa trakter, och då tänker jag inte på både varg och björn som lär finnas i dessa områden och som jag gladeligen skulle möta.

Till slut tack och lov, så lyckades vi tråckla oss ur alla kostigar och nedför de värsta höjderna (de tvärbrantaste backarna kändes som att åka puckelpist nedför ”väggen” i Hundfjället) och med endast 7 mil kvar till det eftertraktade Espania, stoppade vi vid en parkering i Prillos. Skrapade ihop lite att få i magen och sov riktigt gott.