Kulturella vi rullar vidare på jakt efter romarspår utmed Silvervägen

Vi har rullat in i spännande områden där de varnar för det iberiska lodjuret! Från att varit utrotad i 30 år så har den återinvandrat och stammen uppgick till 176 individer i Extremadura 2023. Härligt och en häftig skylt! En kan ju alltid hoppas på turen att få se en.

Utmed den 100 mil långa Via de la Plata så tar vi oss i alla fall 20 mil denna vecka 😊. Denna väg är även den längsta av pilgrimslederna som de alla leder till Santiago de Compostela, 10 dagar till fots. Det kommer vi på långa vägar inte att klara av att rulla, det är på tok för mycket att uppleva 😊.   

Vi slog läger i minibyn Alange och storkbona överallt fascinerar oss fortfarande. 

Vi vaknade upp av ett himla liv, vilket visade sig vara skolans OS dag utanför vår husbil. Elever och åter elever överallt, från förskolebarn till tonåringar som kampade, allt från 100 m till kast med liten ”gummiraket” med den senast spanska topplistan dunkande över hela byn😊. Vi gav oss iväg på jakt efter romarspår men fastnade direkt vid mitt livs första pelargonhäck!

-            - Inte ska ni stå där och glo! Gå in, sa den vänlige el señor. Kan vi verkligen bara klampa på? Jo då, det var bara att gå in, så det gjorde vi.

Termas Romanas de Alange så vackert med riktig gräsmatta som folk gick barfota på iklädda i badrock. Vi strosade runt fascinerade med full mundering i romarnas spår, dock lite obekväma… Ja men såklart fick inte vi vara där visade det sig, jädrans lurgubbe 😊.

Däremot fick vi besöka den lyxiga tvättinrättningen från forna dagar.

Dags för att undersöka kullarna och sjön Embalse de Alange som omger Alange. Och detta genom att testa en för oss ny app (Wikiloc) som bygger på vad folk rapporterat in. Perfekt, slippa hamna på privata ägor med hundar som motar bort en. Gratisversionen visar olika vandringar men inte vår position, men hur svårt kan det va? Ja men det gick ju inte bra alls, vi hamnade helt ur spår och fick ta oss över murar, genom gårdar (med ögon i nacken) men hade turen denna gång att alla hundar höll sig innanför staket, phu!   

Det bubblar i staden av entreprenörer, en gångväg läggs runt sjön, nytt gym á la lyx, en beach med bungalows? Lite oklart men en turisthylla håller på att skapas men ett är säkert, de är väldigt duktiga på att söka och få EU pengar.

Så fint och välbevarat, upprustat och nymålat. På närliggande gator målas, snickras och gjuts det. Efter stadsvandring och en svindlande bergsklättring några hundra meter upp till stadens slottsruin rullade vi nöjda vidare. 

Mérida välkomnande oss med den fina statyn med mystisk dimma. Här ska det finnas extra allt från romartiden. Vi hittade en lugn plats för övernattning med endast 15 minuter till den gamla delen med alla sevärdheter.

Vi passerade den centrala tjurfäktningsarenan och därefter utgrävningar av Anfiteatro Romana, Casa Mitreo och huvudvägen som ledde genom staden på romartiden. 

På det maffiga 4-våningsmuseet fanns det allt och mer därtill. Skulpturen av Ceres, den romerska jordbrukets gudinna, Statyn tillhörande Mithraskulten en romersk religion där guden Mithras stod i centrum, relief föreställande huvudet av Jupiter Ammon eller vackra mosaikgolv från rikemanshus som återskapats som väggboningar där en av de största och mest välbevarade är ”vagnarnas mosaik”. Och det fanns 100 liknande av varje 😊.

Under museet håller de på att gräva ut flera romerska hus. Det som fascinerar oss mycket är den teknik som de använde sig av 200 år före vår tideräkning t.ex. kvarnhjul eller hur de ledde vatten och avlopp, grymt.  

Mycket mätta på utgrävningar och fynd gav vi oss ut i Mérida och det visade sig finnas härliga vandringsstråk utmed den mäktiga floden Guadiana (820 km lång) både på fastlandet och på en ö. Den romerska gångbron sträcker sig över hela vattendraget och statyn av vargtiken som enligt sägen räddade tvillingarna Romulus & Remus, som grundade Romarriket och lite annat njutningsbart och sevärt på vår promenad. 

Mycket mätta på intryck valde vi att stanna till över natten på en mack för att cykla in till staden Cáceres dagen därpå. Och här blev det uppståndelse värre när chauffören till lastbilen behövde lite vila. Först ska nämnas som förklaring att här i Extremadura finns det vanlig karta eller MC-karta, och vi har mött nästan fler MC än bilar på vägarna. Så lastbilen rullar in och det kommer poliser som fjäskar runt bilen och MC-åkare som fotar sig vid bilen och allt detta bara för att bilen frakter grejor till Pedro Acosta som kör MotoGP (typ formel 1 för MC). Tänk vad en 20-årig pöjk kan ställa till med 😉. Vi fick även förklaringen till alla MC på vägarna då 300 000 åskådare hade varit på MotoGP. 

Cáceres den gamla staden som tillhör Unesco-världsarv var helt magiskt, en hel liten stad i staden med en välbevarad ringmur runt sig. Så mysigt att gå runt trots att vädret var lite smådarrigt och att vi för nu började blir lätt mätta på kultur. 

Vi fick nog för ett tag och valde lite natur (igen). Vi slog läger vid stadens vattenkälla med ett fågelliv utan dess like och en häftig ljuscorona över Cáceres.

Ja men då var det dags att testa vandringsappen igen, men denna gång med alla funktioner och med vatten att förhålla sig till borde det inte vara några problem. En mysig tur blev det, även om det var flatt och få sjöfåglar. Turen slutade med att vi fick gå raksträcka i motvind på landsväg den sista halvmilen. Så nu ger vi upp på den appen då vi insett att folk spelar in sina turer oavsett om de hamnar fel eller blir upplockade av bil ☹.

Vi rullade vidare till nästa lilla mysställe ”By the nature” för natten och hamnade under korkeken. OCH det häftigaste av allt, bonden kom körandes med en vagn där hornen till en gigantisk tjur stack upp, vilket skvallrar lite om vad vi kommer att vara med om…

 

Adios Andalusien (för alltid i våra hjärtan), vi rullar längs Silvervägen och är nyförälskade i Extremadura.

 

I den lilla byn Agodonales tillhörande Cádiz slog vi oss ner i några dagar. Ett litet Mecka för skärmflygare som svävade runt, ovan oss. Byn i sig hade inte mycket som lockade oss men den vackra vyn mot grannbyn Zahara gjorde oss nyfikna, så vi antog återigen utmaningen att följa kartans prickade leder för att slippa vandra på asfaltsvägen, det borde gå…

Och visst nådde vi Zahara men efter att ha blivit utskälld av landsbygdens alla vaktande hundar så tog det stopp då grusvägen blev till stig som fortsatte i ett strömmande vattendrag för att upplösas i snårig terräng, och vi fick vända om och ta den asfalterade landsvägen. Det känns som om vi gett upp nu på att hitta alternativa vägar, det är bilen som gäller här eller uppmärkta leder. Men en vacker vy fick vi från den lilla byn och ömma fötter.

Rosorna står i full blom här och lejongap i alla möjliga färger pryder dikeskanterna.

Det mest häpnadsväckande som vi var med om under vår vistelse i byn var att polisen faktiskt skrev ut en bot för felparkering! Vanligtvis så lämnas bilen mitt på gatan, i korningen eller rondellen när du gör ett besök i en butik, gärna med varningsblinkers på.

Så vad krävs då för att få böter? Jo att parkera i en ”rondellkorsning” mitt i byn samtidigt som en sitter på puben 😊.

Vi rullar mot Sevilla, Andaluciens huvudstad och landskapsbilden förändras. Öppna vackra blommande fält …

… och ekhagar avlöser varandra. Det varma vädret gör att vi sparar Sevilla till en annan gång och rullar vidare 5 mil NV mot vatten.

I Aznalcóllar blir det några lata dagar vid ett bad och fiskeområde som är vackert att cykla och vandra i. Två gånger om dagen kommer herden med sin flock med getter för att släcka törsten. Allt känns toppen tills en inser att VI ORSAKAT SPANIENS STÖRSTA MILJÖKATASTROF just precis här!

Boliden bröt olika metaller och var hjälten för de 4 000 invånarna i byn då anrikningsdammen med tungmetaller, ett pH på 2,5 brast och forsade ut år 1998. 2h efter kollapsen flöt döda fiskar upp i vattendragen hela vägen ner till Sevilla.   

En grön korridor har bildats utmed vattendraget och är idag ett rekreationsområde. Naturen har skapligt återhämtat sig men INGET FÅR ÄTAS från korridoren! Men varje dag kom ungdomar, de badade och fiskade (det var gott om fisk som de tog med sig hem).

Aznalcóllar har idag Spaniens högsta arbetslöshet och invånarna hoppas på att gruvbrytningen ska komma igång igen. Helt sjukt otroligt när en läser om hur illa Boliden bar sig åt då de ignorerade varningssignaler. En skäms för att vara svensk och får lusta att täcka för S på registreringsskylten då vi rullar vidare genom byn.

Vi passerar denna häftiga rondell-åsne-staty Huellas de nuestra historia.

Vi lämnar Andalucien och rullar in i regionen Extremadura och slår oss ner i Monesterio. Mitt i den lilla byn med dryga 4 000 invånare ligger den mysiga kyrkan som hyser bostad åt 4 storkfamiljer (denna flygande stork får dock inte plats och blir bortmotad). Dessutom så har stadens duvor installerat sig i kyrkfasadens alla små vrån.

Framför kyrkporten hänger minnesmärket ”Manuela Chavero – för alltid” (fritt tolkat, det gör en nyfiken). En 24 årig ranchägare hade blivit ”besatt av” sin 20 år äldre granne Manuela Chavero, som han brutalt våldtog och mördade 2016. En händelse som satte djupa sår i den lilla byn.

I området är Flamenco konstformen no:1. I butiken träffar vi på de vackra kvinnorna som låter oss känna och klämma på de häftiga klänningarna, så kraftiga och tunga, prislappen visar 275 €. Vid puben har de hetlevrade hästarna och männen samlats och dricker öl till häst. Alltså de har inga mysiga hyss för sig för att imponera och visa sin skicklighet på hästryggen. Det går ut på att göra hästen illa så att den nerviga hästen stegrar eller rusar och sedan få hästen att foga sig, med en öl i handen. Och nej vi vill inte pröva, låna, hyra hästen (även om vi båda kan rida och är bra sugna).  

På puben sitter det fullt med MC-åkare då vägarna är helt fantastiska (önskar att någon kunde erbjuda MC:n lika frikostigt som hästen, då skulle en inte tacka nej). Och skulle MC-åkarna bestå av de mer ökända typerna (vilket de inte gör) så skulle de stå sig slätt i förhållande till dessa ridande spanjorer.

Omgivningarna är helt fantastiska, göken gol och två ormar slingrar sig iväg under vår vandring på de otroligt fina hagesvägarna (där det faktiskt är tillåtet att vandra nästan överallt).

Det är i dessa ekhagar som världens dyraste skinka får växa upp. Och här har vi dem, Ibérico grisarna som får beta fritt i hagarna på gräs och ekollon.

De mest värdefulla grisarna benämns Bellota (ekollon) och har då fötts upp helt utan spannmål och är 100% Ibérico. Om en tittar noga så ser en att de har metallringar i trynet, ju äldre de är ju fler ringar. Vi har inte lyckats få svar på varför men vår hypotes är att det gör ont att böka i jorden med ringar i trynet, så därför låter de bli.

Den färdiga produkten är mycket nötig och köttet är så marmorerat och så gott 😊.

Detta är Astrid Lindgrens värld och bättre än så här kan inte djuren ha det. Hur bönderna får detta att gå runt är ett stort frågetecken, kanske får de betalt för förädlingen och kvaliteten utan massor med mellanhänder. De flesta verkar att ha tagit (första?) skörden nu och de tar rätt på halmen från havre. Traktorerna är modell äldre utan hytt och en djurbonde verkar kunna ha både kor, tjurar, grisar, höns och får. Ja det skiljer sig en hel, det är knappt så att en ”månskensbonde” i Sverige kan komma i närheten av detta?!

På rull i sydvästra delen av Spanien med turistmagneterna Ronda och Setenil

 

Härliga njutardagar blev det i Peñarrubia (Camoillos). Det tog emot att rulla vidare när värmeböljan med svalkande nätter behagade oss där vi boade in oss i olivlunden.  

I bakåtlutat läge observerade vi gamarna som cirkulerade med vindarna. Men det funkade ju så där tills det böjande krypa i kroppen, så tuffa turer (eftersom det var närmre 30℃) blev det till fots och med cykel.

Hela Andalusien grönskar och prunkar hel maxat. Vallmon lyser upp både fält och vägren. Men det blev vardag och förhoppningsvis mindre folk i den populära turistmagneten Ronda, så vi rullar.

Vackra Ronda ligger vilande på dramatiska klippor utmed en ravin som bildats av floden Guadalevín.

Staden delas av den 120 meter djupa ravinen el Tajo och hålls samman av tre broar. Den första bron är romersk och byggdes för över 2 000 år sedan.

Puente Nuevo (den nya bron) blev klar 1793 och är själva huvudattraktionen med turister och åter turister. Och vill du ha den perfekta bilden så kostar det, inträde såklart!

Ronda – turistfällan delux! Vi kunde inte motstå frestelsen i 28℃ att dricka säkert Spaniens dyraste öl á 4€, men den svalkade gott 😊.

I den nyare delen av Ronda pryds gavlarna av dessa målningar, så fina!  

Mindre fina är alla dessa ”sopstationer” som finns utplacerade, till exempel denna vid ”vår” parkering. Men det är så FASCINERANDE hur dessa ställen ÖVERALLT fungerar som återbrukscentraler. Där slängs ALLT och som i detta fall kommer mannen med all möjlig ”skräp” som han dumpar och samtidigt plockar åt sig ett fint hyllsystem ur tunnan. Det var inte lätt att motstå frestelsen att plocka med sig den barnbokssamling som mannen dumpade, Peders hysteriska läte avgjorde saken 😊.

Vi rullade från hysterin för att njuta lugnet ett par dagar i Arriate en liten by mittemellan Ronda och nästa turistmagnet.

Den mysiga staden med dryga 4 000 invånare, där nästan alla hälsar med ett leende på läpparna och är allmänt trevliga och hjälpsamma.

Och det är inte ett dugg konstigt när señora parkerat sin bil mitt i korsningen och vinkar glatt när gasbilen försöker tråckla sig genom kurvan samtidigs om lastbilen får slå på en tvärnit i en tutande symfoni.

Eller när två militärer blir utsända att köpa upp ca 50 flak öl på Lidl á 3 kr när det krisar på puben som kränger dem för 22 kr styck 😊

Runt staden så betar de Iberiska svinen som blir till de finaste jamón ibérico de bellota. Och förutom gräs så är det bellota (ekollon) som utgör grisen basföda innan den blir till utsökt, marmorerad, nötig jamón.

Och storken den är bara en sådan häftig prydnad där den sitter i sitt bo och putsar fjäderskruden.

Och nu är det dags att rulla vidare men på andra sidan gatan pågår något så härligt! En señor, abuelo kommer promenerandes med sitt barnbarn, mycket uttråkad och tillsynes obekväm. Efter 30 meter vänder de hemåt, varpå barnet sliter sig och vill leka. Det blir en kamp om lek eller hemgång, vilket barnet vinner med råge. I över en timma leker de i hörnet - tittut, nu kommer jag och tar dig, kurragömma. Svårt att förklara men så mycket kärlek och det gör min dag.

Men vad är en dag utan spänning? Nu ska vi ta oss ut ur denna lilla by vilket börjar med den vänstra bilden då vi rullar nerför en gata med minsta möjliga marginal i korsningen där en vit skåpbil ger oss 10 cm tillgodo (när en vikt in skåpbilens backspegel).

Därefter fortsätter vi nerför den smala gränden med stolpar och blomsterlådor läskigt tätt på båda sidorna.

För att avsluta med ett enkelt val runt ett blint hörn. Den hjälpsamma damen (i bild) springer fram och vinkar oss glatt vidare runt hörnet, samtidigt som en señora kör uppför backen med sin lilla bil och vi blir stående i nerförsbacke med nosen mot hennes bil. Nu kan en ju tro att ”störst går först” men nej så klart inte! Trots att den hjälpsamma damen och vi tydligt förklarar för den backobenägna damen att en backar inte runt hörn i uppförsbacke med husbil så är det exakt det vi gör, till slut 😊. Och det slutar inte där, nästa passage är uppför en smal gränd där en endast kommer uppför med fart. Och med kvinnans tips att invänta fler bilar och haka på så fixar vi det galant. Herre min je, nu behövs ingen mer spänning den här dagen!

Vi rullar till Setenil de las Bodegas (staden med berget som tak), så häftigt annorlunda! Under de utskjutande bergstaken avlöste restaurangerna varandra. De mörka fläckarna i taket var borttagna svalbon (klipporna är kända för att hysa svalor, men livar inte så bra med födointag).  

Mysiga promenadgränder, rent och vackert. Dessvärre så är det katastrof när en avviket från turiststråken med stenras, klotter och mängder med skräp trots att det finns stor potential. Vi såg oss mätta på stentak och rullade vidare (resan till Setenil räckte med spänning så val av väg fick bli några mil längre till nästa mål).