Adios Andalusien (för alltid i våra hjärtan), vi rullar längs Silvervägen och är nyförälskade i Extremadura.

 

I den lilla byn Agodonales tillhörande Cádiz slog vi oss ner i några dagar. Ett litet Mecka för skärmflygare som svävade runt, ovan oss. Byn i sig hade inte mycket som lockade oss men den vackra vyn mot grannbyn Zahara gjorde oss nyfikna, så vi antog återigen utmaningen att följa kartans prickade leder för att slippa vandra på asfaltsvägen, det borde gå…

Och visst nådde vi Zahara men efter att ha blivit utskälld av landsbygdens alla vaktande hundar så tog det stopp då grusvägen blev till stig som fortsatte i ett strömmande vattendrag för att upplösas i snårig terräng, och vi fick vända om och ta den asfalterade landsvägen. Det känns som om vi gett upp nu på att hitta alternativa vägar, det är bilen som gäller här eller uppmärkta leder. Men en vacker vy fick vi från den lilla byn och ömma fötter.

Rosorna står i full blom här och lejongap i alla möjliga färger pryder dikeskanterna.

Det mest häpnadsväckande som vi var med om under vår vistelse i byn var att polisen faktiskt skrev ut en bot för felparkering! Vanligtvis så lämnas bilen mitt på gatan, i korningen eller rondellen när du gör ett besök i en butik, gärna med varningsblinkers på.

Så vad krävs då för att få böter? Jo att parkera i en ”rondellkorsning” mitt i byn samtidigt som en sitter på puben 😊.

Vi rullar mot Sevilla, Andaluciens huvudstad och landskapsbilden förändras. Öppna vackra blommande fält …

… och ekhagar avlöser varandra. Det varma vädret gör att vi sparar Sevilla till en annan gång och rullar vidare 5 mil NV mot vatten.

I Aznalcóllar blir det några lata dagar vid ett bad och fiskeområde som är vackert att cykla och vandra i. Två gånger om dagen kommer herden med sin flock med getter för att släcka törsten. Allt känns toppen tills en inser att VI ORSAKAT SPANIENS STÖRSTA MILJÖKATASTROF just precis här!

Boliden bröt olika metaller och var hjälten för de 4 000 invånarna i byn då anrikningsdammen med tungmetaller, ett pH på 2,5 brast och forsade ut år 1998. 2h efter kollapsen flöt döda fiskar upp i vattendragen hela vägen ner till Sevilla.   

En grön korridor har bildats utmed vattendraget och är idag ett rekreationsområde. Naturen har skapligt återhämtat sig men INGET FÅR ÄTAS från korridoren! Men varje dag kom ungdomar, de badade och fiskade (det var gott om fisk som de tog med sig hem).

Aznalcóllar har idag Spaniens högsta arbetslöshet och invånarna hoppas på att gruvbrytningen ska komma igång igen. Helt sjukt otroligt när en läser om hur illa Boliden bar sig åt då de ignorerade varningssignaler. En skäms för att vara svensk och får lusta att täcka för S på registreringsskylten då vi rullar vidare genom byn.

Vi passerar denna häftiga rondell-åsne-staty Huellas de nuestra historia.

Vi lämnar Andalucien och rullar in i regionen Extremadura och slår oss ner i Monesterio. Mitt i den lilla byn med dryga 4 000 invånare ligger den mysiga kyrkan som hyser bostad åt 4 storkfamiljer (denna flygande stork får dock inte plats och blir bortmotad). Dessutom så har stadens duvor installerat sig i kyrkfasadens alla små vrån.

Framför kyrkporten hänger minnesmärket ”Manuela Chavero – för alltid” (fritt tolkat, det gör en nyfiken). En 24 årig ranchägare hade blivit ”besatt av” sin 20 år äldre granne Manuela Chavero, som han brutalt våldtog och mördade 2016. En händelse som satte djupa sår i den lilla byn.

I området är Flamenco konstformen no:1. I butiken träffar vi på de vackra kvinnorna som låter oss känna och klämma på de häftiga klänningarna, så kraftiga och tunga, prislappen visar 275 €. Vid puben har de hetlevrade hästarna och männen samlats och dricker öl till häst. Alltså de har inga mysiga hyss för sig för att imponera och visa sin skicklighet på hästryggen. Det går ut på att göra hästen illa så att den nerviga hästen stegrar eller rusar och sedan få hästen att foga sig, med en öl i handen. Och nej vi vill inte pröva, låna, hyra hästen (även om vi båda kan rida och är bra sugna).  

På puben sitter det fullt med MC-åkare då vägarna är helt fantastiska (önskar att någon kunde erbjuda MC:n lika frikostigt som hästen, då skulle en inte tacka nej). Och skulle MC-åkarna bestå av de mer ökända typerna (vilket de inte gör) så skulle de stå sig slätt i förhållande till dessa ridande spanjorer.

Omgivningarna är helt fantastiska, göken gol och två ormar slingrar sig iväg under vår vandring på de otroligt fina hagesvägarna (där det faktiskt är tillåtet att vandra nästan överallt).

Det är i dessa ekhagar som världens dyraste skinka får växa upp. Och här har vi dem, Ibérico grisarna som får beta fritt i hagarna på gräs och ekollon.

De mest värdefulla grisarna benämns Bellota (ekollon) och har då fötts upp helt utan spannmål och är 100% Ibérico. Om en tittar noga så ser en att de har metallringar i trynet, ju äldre de är ju fler ringar. Vi har inte lyckats få svar på varför men vår hypotes är att det gör ont att böka i jorden med ringar i trynet, så därför låter de bli.

Den färdiga produkten är mycket nötig och köttet är så marmorerat och så gott 😊.

Detta är Astrid Lindgrens värld och bättre än så här kan inte djuren ha det. Hur bönderna får detta att gå runt är ett stort frågetecken, kanske får de betalt för förädlingen och kvaliteten utan massor med mellanhänder. De flesta verkar att ha tagit (första?) skörden nu och de tar rätt på halmen från havre. Traktorerna är modell äldre utan hytt och en djurbonde verkar kunna ha både kor, tjurar, grisar, höns och får. Ja det skiljer sig en hel, det är knappt så att en ”månskensbonde” i Sverige kan komma i närheten av detta?!