Äntligen! Som vi har spanat efter dessa spanska kor som vi blivit varnade för genom hela landet och så var det inne i staden de höll till! 😊
Alltså det blir lite mer rörigt ju längre söderut en kommer i España och
helt klart är att här skulle de vinna WM i plogging ☹.
Eftersom vi numera satsar på en stressfri vardag så slog vi läger 2 mil utanför
Alicante. En liten mysig oas Francisco Ribalta (låter exklusivt men är en parkering)
i Orito med lite annorlunda vy. España + tjurar = SANT! Det vi inte fattat förrän
nu är att väldigt många byar och mindre städer (inte bara Pamplona) har
tjurrusning genom gatorna i juli. Om DET finns mycket att tycka till om…
Det finns äventyr att upptäcka överallt och eftersom by och berg är i
samklang i Spanien så går det ständigt uppför. I spaghettivästern anda
välkomnas jag ridande på en åsna 😊
och där tog det slut, eftersom lekkamrater saknades.
Mandelträden blommar och det är verkligen sötmandel, så coolt! Vi har
upptäckt att en inte behöver ha matsäck när en ger sig ut på tur, för det finns
att äta ”överallt” t. ex. alla olika sorters citrusfrukter, kakifrukt (sharon),
äpplen, druvor, fikon, avokado, havtorn mm.
Som en hägring närmar vi oss Cueva de san Pascual som denna plats döptes till
efter det att helgonet Saint Pascual (1540-1592) salighetsförklarats. Han
besökte denna plats (grotta) för att be. Trots min akrofobi kämpade vi oss uppför
bergskanten (som var redigt brant) med ilningar i benen, brakade såklart rätt
in i taggbusken och med ett konststycke lyckades hålla balansen utan att gripa
tag i busken PHU! All heder till pilgrimerna som vallfärdar hit den 17 maj!
Naturligtvis visade det sig gå en asfalterad väg hela vägen upp 😊 Av respekt så fotade jag inte inifrån den vackra
”grottan” som var fylld med färska blommor och helgonavbildning. Runt väggarna
fanns bänkar där vi slog oss ner tillsammans med en handfull människor och
försökte göra som de. Och nu fattar jag känslan, nästan som att sitta i skogen
och meditera!
Den där San Pascual knallade runt en hel del i bergen och leden fortsätter
och kopplas samman med andra leder så det finns en hel del att gå på, så vi fortsatte
gå. Att gå uppför är helt okej om en inte tittar ner, så vi fortsatte mot nästa
bergstopp. Men när leden började gå på tvären och en balanserar på kanten till
stup så tog det stopp, då gällde det att ta sig ner och överleva 😊
Vi for vidare för att utforska Alicante och för att få grepp om vad det är som
”alla” dras till. Och såklart gick det uppför även där (alltså mina lår och
rumpa kommer vara i klass med Anja Perssons). Det medeltida slottet Castillo de
Santa Barbara reser sig över staden med en magnifik utsikt över Alicante. Och
nu har vi faktiskt lärt oss att det finns inga små städer i Spanien, de ser ut
som en plutt på kartan men visar sig vara skitstora!
Det var först på vägen ner som vi verkligen förstod
oss på staden och dess charm. Bland gränderna var det supermysig och det var
där vi såg ”vårt” lilla hus i staden, med rosor klättrande efter väggarna och apelsinträd
på taket 😊
Å en kan ju inte få nog av alla dessa grönskande oaser i städerna med de gigantiska
träden och den vackra ”fredsduvan” som verkar vara framgångsrik här.
Turist-Alicante var pepprad med restauranger varav en stor del var pizzerior?! ”Ströget” utmed hamnen där låg yachterna guppade och vi tog oss fram i lustiga huset. Detta dagspass som ”stassare” var gott nog, en är liksom inte så härdad för detta (fötter och rygg har inte asfaltsvana och alla intryck får hjärnan att stänga av) så mot utmarker.
Vi rullade vidare till Pantá Elx strax utanför den ”lilla” staden Elche med
230 000 invånare! Där upptäckte vi fossila avtryck från dinosaurier
(fotavtryck och ryggrad)! En ser det en vill se 😊
Det visade sig bara vara biskop Tormos söta vatten som runnit här, lämningar
efter 1700-talets rörledningar som gav dricksvatten åt Elche och vi hade slagit
läger på dåvarande Vinalopófloden. En bonus är att här finns de endemiska Elche-popplarna
Populus euphratica som alla är honor och kan ha fem olika typer av blad,
mission!
Vi gav oss ut i bergen bland bergsgetter och andra invasiva arter, oklart
vem en är mest imponerad av 😊
Floden hade gröpat ur så många häftiga grottor
som absolut måste undersökas oavsett otillgänglighet.
Och nej, en får inte äta från odlingar som oftast är inhägnade, men nu lever
jag tillsammans med en notorisk ”pallare”. En mycket pinsam historia utspelar
sig då vi verkligen hamnar i en odling (enda sättet att ta sig vidare) och ”pallaren”
omsorgsfullt väljer och vrakar bland de dignande frukterna för att norpa den finaste
apelsinen. Till slut kan jag inte motstå frestelsen och hittar på marken, inte
bara en utan fyra fina mandariner som jag omsorgsfullt gömmer undan i trosorna
eftersom jag helt saknar fickor. Planen är att äta dem när vi kommer ur
odlingen. Samtidigt som en mandarin börjar vandra ner för mitt byxben dyker bonden
upp ur odlingen från ingenstans! Högröd i ansiktet och känslan av ”fight-or-flight”,
ler jag överdrivet
- Hola! Varpå bonden spricker upp i ett leende och hälsar tillbaka.
Skamset tar vi oss vidare ur odlingen för att upptäcka en kasse med finaste bjudapelsinerna
stående efter stigen, de smakade ljuvligt klart bättre än de vi tog!
Vi fann källan till Tormos söta vatten och några vita storkar verkade ha bo
här. De är vanliga i den här trakten och exklusiva för oss. Vi har ”bara”
varandra här så det är tur att en trivs ihop och har lika intressen, visst kan
en sakna barnbarnen ibland nu när vi varit på rull i fyra veckor men… jag får lagom
av extra allt. Och nej, han gick INTE över akvedukten!
Efter en dagstur är det skönt att bara slappa av och få en lagom dos av
nyheter. Nog så viktigt att hålla sig uppdaterad om vad som händer även i
Sverige trots att en är ute och far. Och ja vi kan väl inte mer än hålla med,
2024 har börjat klart mycket bättre 😊
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar